Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Götz von Berlichingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖTZ OCH ROUSSEAU 53
lärde, och han har verkligen fått stämning över det hela.
Några av scenerna hava väl en viss motsvarighet inom “le
genre terrible“, men hos Goethe verka de vida mindre tea-
ter och mera verklig romantik. Och han är till sist roman-
tiker i det förakt han röjer för borgarna. De äro inga
förklädda riddare som hos De Belloy, utan småsinnade och
fega filistrar, och Goethes sympatier äro hos riddarne och
“folket“. I detta fall gick den nya romantiken alldeles
mot den utilistiska strömning, som gjort sig gällande på
1700-talet och som vi iakttagit hos Addison, Lillo, Sedaine
m. fl. Götz är en folkets man, de förtrycktes värn, men
mot furstar och borgare är han icke god.
För formen hade Shakspere varit det egentliga mönstret
för det nya romantiska drama, som nu framträdde. Men
andan i detta stammar från Rousseau, och han är den driv-
kraft, som sätter Sturm und Drang i rörelse. Den bärande
idéen i Götz är den sunda människonaturens kamp mot
kulturen, mot det moderna samhällets småsinne, formalism
och juristeri — särskilt det sista, och juris studiosus Goethe
hade ägnat en hel scen åt att förlöjliga den höglärde juris
doktor Olearius. Götz vill hävda rätten att få vara sig
själv, obunden av alla de förordningar, som lumpna skri-
vare hittat på. I denna kamp mot samhället går han
under, men “ve eftervärlden, som misskänner en dylik man“.
Även i detaljerna möta vi Rousseau, och Goethe har
tämligen omotiverat kastat in en scen, i vilken han förfäk-
tat Émiles uppfostringsidéer. Götz’ lille son har lärt sig
åtskilligt utantill. Han kan rabbla upp åtskilligt om Jaxt-
hausen, men han vet inte, att hans far är herre på slottet
— “er kennt für lauter Gelehrsamkeit seinen Vater nicht“.
I viss mån förnimma vi här också ett genljud av Rousseaus
politiska radikalism, ehuru denna fått en ganska stark mo-
difikation. Götz gör anspråk på full frihet för sig själv,
han vill föra de fejder, honom lyster, men han håller på,
att han är kejsaren trogen. “Är du — säger han till Weis-
ungen — “ej lika så fri, så ädelboren som någon i Tysk-
land, oavhängig, blott kejsaren underdånig? Och likväl
böjer du dig för vasaller! Vad har du med biskopen att
göra? Han är din granne, kan kuscha dig. Men har du
inte armar och vänner att kuscha honom igen? Du förstår
inte värdet av en fri riddersman, som blott beror av sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
