Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Clavigo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNEHÅLLET I CLAVIGO 65
sådant intryck på kvinnorna som du. Du hade kunnat få
mången med skönhet, med rikedom, med börd. “Du skämtar“.
Visst inte; jag har svart på vitt på saken. “Och om det
har du ej sagt mig ett ord!“ Därför att jag inte ville
besvära dig med griller och aldrig har kunnat råda dig till
att allvarligt förbinda dig med en enda.
Därmed är början gjord, och Carlos spelar sedan på en
annan sträng: på Clavigos ärelystnad. Han har redan kom-
mit sig in vid hovet, blivit gunstling, och Carlos hade hop-
pats att en dag få se honom som minister. Jag tillstår,
medger Clavigo, att det ofta varit min dröm. Jag såg vidare,
fortsätter Carlos, huru mången stolt familj i Spanien skulle
hava slutit till ögonen för din börd och gärna tagit dig till
måg. Vid hovet kommer man nu tyvärr ej att bli likgiltig
för det giftermål, som du ingår utan att hava tagit råd av
dina höga gynnare. Utan tvivel kommer man att anse, att
du handlat såsom en obetänksam pojke. Hur är det möjligt,
kommer man att fråga. Hon är ju fattig, utan börd. Om
Clavigo inte hade haft ett litet äventyr med henne, skulle
man aldrig ha hört talas om henne. Hon skall vara begå-
vad, säga andra. Men tar man nu en hustru för den saken?
Hon lär vara vacker, tror en tredje. Men skönheten för-
svinner mycket kort efter bröllopet. Och så kommer herrn
själv med sin brud — en trippande, liten hålögd fransyska,
som med rött och vitt sminkat över sina tärda drag!
Detta sista anfall träffar Clavigo på en sårbar punkt:
“Jag är i en förfärlig belägenhet. Jag tillstår för dig, att
jag blev förskräckt, när jag åter såg Maria. Hur hade hon
inte förändrats — blek, avtärd! O, det är min skuld, mitt
förräderi!“ “Tokerier! Hon hade lungsot, medan din roman
ännu som bäst pågick.“ Så tillstår Clavigo, att då han
ånyo träffat henne, hade han väl gripits av medlidande —
men kärlek? Nej! Jag tyckte, att dödens kalla hand rörde
vid mig!
Man har svårt att ej häri se en reflex av Goethes egna
tankar under uppehållet i Sesenheim vid pingsten 1771.
När så Carlos till sist gör en antydan om, att man skall
anse hans beslut förestavat av feghet, av fruktan för Beau-
marchais — då är Clavigos motstånd brutet och han faller
Carlos om halsen: Rädda mig! Rädda mig från den dubbla
meneden, från outplånlig vanära, rädda mig från mig själv!
Schück. Allmän litteraturhistoria. VI. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
