Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Schiller - Fiesco och Kabale und Liebe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNEHÅLLET I FIESCO 151
kejserliga trupperna och listan på dem, som skulle mördas,
och då de missnöjda samlas hos Fiesco, kan han för dem
både framlägga bevisen på Gianettinos planer och sina egna
motdrag — han har fått pengar från Frankrike, soldater
från Parma och galärer från påven. Under det att de andra
blott pratat, har han handlat, och Verrina blir hänförd av
beundran: “Min ande böjer sig för din — mina knän kunna
det icke. Du är en stor man.“ Sammansvärjningen kom-
mer till stånd, rollerna utdelas och alla lova Fiesco obrotts-
lig lydnad. Emellertid begår Fiesco oförsiktigheten att låta
moren se sig i korten. När revolutionen lyckats, har han
ej mera bruk för honom: “Moren har gjort sin tjänst. Moren
kan gå“ — ar dennes bevingade, bittra reflexion. Men så
kan han inte underlåta att spela Fiesco ett litet spratt —
han förråder hemligheten för Gianettino. Upproret håller
nu på att kvävas i lindan, men bryter ut tidigare än ämnat,
lyckan växlar, men synes till slut förklara sig för Fiesco,
Gianettino dräpes, den gamle Andrea flyr och Fiesco skall
utropas till doge. Men så träffar han Verrina, som kyligt
besvarar hans omfamning: “Asynen av majestätet faller så-
som en skärande kniv mellan mig och hertigen. Fiesco
ägde land uti mitt hjärta — nu har han erövrat Genova,
och jag tar min egendom tillbaka.“ Och så talar han till
honom, icke såsom undersåten till härskaren, icke såsöm
vännen till vännen, utan såsom människan till människan^
och förebrår honom det brott, han begått mot friheten.
Kasta bort — ropar han till honom — “denna skändliga
purpur, och jag är din. Hör mig Fiesco! Jag är en kri-
gare, förstår mig inte på våta kinder . . . Detta är mina
första tårar! Kasta bort purpurn!“ — Men Fiesco kan icke.
Och så störtar Verrina honom i havet: “Nu går jag till
Andrea.“ Drömmen om en fri republik var skingrad.
Huvudfiguren i dramat äger i hög grad de egenskaper,
som vi fordra av den tragiske hjälten, icke blott den per-
sonliga tjuskraften, utan ock ett berättigat patos. Ty han
är icke blott en ärelysten ränksmidare. Hans opposition mot
Gianettinos våldsregemente är fullt befogad, själv vill han
bliva en god och rättvis furste, och han är övertygad om,
att Genova i spetsen för sin styrelse behöver en med makt-
medel utrustad härskare. Och likväl tvekar han, är under
vissa ögonblick betänkt på att genom revolutionen skapa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
