Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Tasso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNEHÅLLET I TASSO 209
Zwei Männer sinds, ich hab es lang gefühlt,
Die darum Feinde sind, weil die Natur
Nicht Einen Mann aus ihnen Beiden formte.
Det människoideal, som Goethe nu uppställer, är icke
längre Sturm und Drangs, utan nyhumanismens: en förening
av Tasso och Antonio, en förening av den förres idealism
och den señares realism, av poeten och den praktiske man-
nen. Idealet passar ju in på den Goethe, som avslutade
dramat, men det passar vida mindre in på de båda person-
ligheter, som skildrats i de två första akterna. Båda för-
ändra karaktär. Drömmaren blir sin fantasis slav, sjukligt
misstänksam, även med ett drag av sårad fåfänga, och för-
lorar fullkomligt jämvikten. Antonio lägger bort sitt små-
sinne, sin avund, vill försona sig med Tasso samt verkligen
bliva svärmaren en vän och ett stöd. Möjligheten av denna
utveckling av Tassokaraktären kunna vi förstå, och i verk-
ligheten passar denna ju in på flera Stürmer und Dränger.
Goethe har motiverat den genom den chock, som den käns-
lige skalden mottagit, och han har verkligen fått in något
av Shaksperegestalternas psykologi i skildringen av Tassos
förtvivlan och hans kvalfyllda grubbel. Dessa scener äro
också styckets glanspunkter och höra till det bästa Goethe
skrivit. Men mellan de båda första och de tre sista akternas
Antonio gapar det en klyfta, som han icke kunnat utfylla.
Dessa två karaktärer äro varandra fullkomligt olika, och
Goethe har heller icke kunnat motivera förändringen. Den
förste Antonio är en kallt beräknande hovman, som vill
störta en rival och som i det syftet lockar honom att förgå
sig. Att han sedermera söker en försoning, beror ej på
någon sinnesadel, utan på hertigens direkta befallning. Icke
blott Tasso, utan även läsaren har därför rätt att tvivla på
hans omvändelse och misstänka ett nytt förräderi. Om hans
ädla väsen få vi egentligen mest höra av andra. Även
själva handlingen blir tämligen tunn, och avslutningen sma-
kar väl mycket av hovetikett. Prinsessan söker lugna den
upprörde skalden och låter därvid sin böjelse för honom
öppet framskymta, Tasso känner sig nu såsom Orestes i
Iphigenia, grubblets och misstänksamhetens makter fly, då
hon talar till honom, och i sin hänförelse trycker han prin-
sessan till sitt hjärta. Det blir den avgörande punkten: nu
är han ohjälpligt störtad. Vi hava litet svårt att känna oss
Schiick. Allman litteraturhistoria. VI. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
