Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Tasso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 1 0 MOTSÄGELSERNA I TASSO
lika upprörda som hovmannen Goethe över detta brott mot
god ton. Mot Tassos levnadsmaxim: Erlaubt ist, was gefällt,
hade väl prinsessan satt upp: Erlaubt ist, was sich ziemt.
Men i valet mellan naturen och det passande hava vi en
annan mening och stå här snarare på Sturm und Drangs
ståndpunkt.
Med fog kan man också anmärka, att dramat saknar egent-
lig avslutning. Tasso vaknar upp liksom ur en dröm och kän-
ner sig fullkomligt förintad. Men den, som då närmar sig
honom, är Antonio, som betygar honom sin djupa med-
känsla. Tasso betvivlar denna — enligt vår, men icke en-
ligt Goethes mening med full rätt — och hans misstankar
mot alla taga ett än vildare lopp. Men Antonio stannar
fortfarande kvar, och då han till sist, stilla och förtroende-
fullt, fattar hans hand, svänger Tasso plötsligt om, och för-
soningen mellan dem, mellan verklighetens och fantasiens
män, kommer till stånd — såsom vi tycka utan all moti-
vering. Ty i själva verket hade Antonio nått sitt mål:
att driva en fruktad rival bort från hovet, och såsom prak-
tisk man hade han ingen anledning att fortsätta fiendskapen.
Men Tasso tror på honom, du ädla människa, utropar han:
Ich fasse dich mit beiden Armen an!
So klammert sich der Schiffer endlich noch
Am Felsen fest, an dem er scheitern sollte.
Med dessa ord slutar stycket. Skall utgången vara tragisk
eller försonande? Skall Tasso gå under i sitt fantasiliv eller
finnes för honom ännu något hopp? Goethe besvarar icke
denna fråga. Men i sista scenen har Tasso ett yttrande,
som tyder på, att Goethe icke tänkte sig Gerusalemmes
skald såsom räddningslöst förlorad. Naturen, säger Tasso,
har skänkt människan tårar, när smärtans skri ej längre
hjälper:
Sie liess im Schmerz mir Melodie und Rede,
Die tiefste Fülle meiner Noth zu klagen:
Und wenn der Mensch in seiner Qual verstummt,
Gab mir ein Gott zu sagen, wie ich leide.
Diktens gåva var således fortfarande hans, det väsentliga
i hans väsen hade icke drabbats av den storm, som gått
fram över hans liv, och helt hade han därför ej gått under.
Stycket kallas heller icke en tragedi, utan ett skådespel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
