Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Tasso - Wilhelm Meisters Lehrjahre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOTSÄGELSERNA I TASSO 211
Tasso hade icke kunnat bliva en handlingens man, men han
förblev skald, och detta var dock nog, även om föreningen mellan
fantasi och verklighet var det högsta. Men även om detta
varit Goethes mening, är denna i varje fall mycket dunkelt
uttryckt, och den plötsliga försoningen mellan de båda an-
tagonisterna verkar ytterst “påklistrad“. Genom omändringen
av planen har även själva syftet fördunklats. Den humani-
tet, han ville förhärliga, finnes där: en atmosfär av mättad
skönhet, av fin bildning och av själsnobless. Men å den
andra sidan krymper denna humanitet hop till en innerst
tarvlig hovetikett, till “was sich ziemt“, och detta var dock
icke Goethes mening. Något dramatiskt liv har stycket
icke, men vida mera än Goethes övriga är Tasso en själs-
tragedi med en hjälte, som verkligen lider, och — framför
allt: dramat äger en lyrisk skönhet, som till sist försonar
alla dess övriga brister.
Men med Tasso hade Goethe uttömt sin — aldrig stora —
kraft som dramatiker, och hans senare dramer tillhöra ej
längre världslitteraturen. Icke ens i Tyskland torde de utan-
för fackkretsar längre hava någon läsekrets.
WILHELM MEISTERS LEHRJAHRE
Hans nästa mera betydande arbete var en roman, Wilhelm
Meisters Lehrjahre. Utanför Tyskland torde denna föga
läsas, och jag tror, att man måste vara tysk för att kunna
sentera den. En tysk fäster sig mest vid tankarna, tenden-
sen i ett arbete, och från denna synpunkt har romanen
inom Tyskland väckt såväl bifall som klander. I utlandet
torde man mest hava fäst sig vid utförandet, som är ytter-
ligt bristfälligt. Goethe var, såsom vi sett, icke någon god
dramatiker, men han var en vida sämre romanförfattare.
Rör det första var han, ehuru en bland världens störste
lyriker, en nästan klen prosaist, och hans prosa blir sämre
och sämre med åren. I sin Goethe-biografi anför Brandes
ur romanen en mängd exempel på rena otympligheter, på
vändningar, som höra hemma i kanslistilen o. s. v. En
naturlig dialog kan han ej åstadkomma, utan personerna
tala i avhandlingsstil. Vidare har han alls ingen berättar-
konst. Handlingen släpar sig blytungt fram och avbrytes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
