Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Die Jungfrau von Orléans - Die Braut von Messina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN ANTIKA KÖREN 269
Agonistes. Dess hjälte är såsom Guds nasir vigd till en
helig uppgift — således ett gudabud, som är lika mycket
och lika litet yttre som i Die Jungfrau von Orléans. Han
sviker sin plikt, i det han fattar kärlek till en filisteisk
kvinna, straffas, men renas genom sin ånger, sitt lidande
och sin död — alldeles såsom i Schillers drama. Men —
och här synes mig den egentliga bristen i Die Jungfrau
ligga — Milton trodde, själv på sin hjältes brott, Calderon
var fullkomligt inne i den mystiskt övernaturliga värld, han
skildrade. Då El Principe Constante efter sin martyrdöd
uppenbarar sig såsom anförare för de kristna skarorna —
då är Calderon själv övertygad om undrets verklighet. För
Schiller däremot voro himlens åskknallar, madonnans bud
till Johanna, hjältinnans räddning ur fångtornet, den svarte
riddaren m. m. blott teater och estetik. Detta hämnar sig,
ty det gör det hela artificiellt, och Schiller förfelar den
gripande verkan, som ämnet skulle hava fått, om det
behandlats av en katolsk skald som Calderon. Lessing
hade med full rätt kritiserat andeuppenbarelserna i skeptikern
Voltaires Sémiramis. Men samma kritik kan ock riktas
mot Schillers drama.
DIE BRAUT VON MESSINA
Längst i antikiserande riktning gick Schiller i Die Braut
von Messina, som han påbörjade på hösten 1802 och full-
bordade i början av nästa år. I mars 1803 uppfördes
dramat på hovteatern i Weimar. Schiller har här t. o. m.
gått så långt, att han infört den antika kören. Men så
vackra dessa körer än äro — de höra till Schillers finaste
lyrik — så måste försöket dock anses grundligt misslyckat.
Den antika kören sjöng och dansade. Men en dansande
kör av sicilianska riddare skulle naturligtvis blott hava väckt
löje, och på något dylikt reflekterade Schiller aldrig. Men
han lät den icke heller sjunga, utan tala. Då detta endast
kunde ske genom en och en, försvann således alldeles körens
karaktär av kör. Vad den grekiska kören haft för uppgift,
har varit och är en omtvistad fråga. Den tyske estetikern
Vischer ville i kören se en representant för hela folket,
den ideelle åskådaren, som från en högre sedlig synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
