Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Die Braut von Messina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 7 0 ANTIKIMITATIONEN
bedömde handlingen. Detta är säkerligen oriktigt, men
torde dock innehålla en kärna av sanning. Den grekiska
kören har hopens fördomar och dess lätthet att växla åsikt,
men har, såsom massan, bevarat en dunkel känsla av det
rätta. Vare sig därmed emellertid huru som helst: kören
företräder en åsikt. Schiller däremot låter den företräda
två. Han delar nämligen kören i två halvkörer, av vilka
den ena anslutit sig till den ena, den andra till den andra
av de båda fientliga bröderna, och oenigheten mellan dessa
båda halvkörer är så stor, att det kommer till öppet hand-
gemäng. Antikt är detta i varje fall icke, och det betyder
väl mindre, men hela denna anordning med kör verkar
ytterst artificiell.
Samma dom kan fällas över hela tragedien. Den gör
intryck av en lärd imitation. Visserligen ej torr och poesilös
som Goethes, men likväl en imitation. Av dubbeltiteln —
Die feindlichen Brüder — att döma kunde man frestas att
tro, att Aiskhylos’ De sju mot Thebe varit förebilden, men så
är endast i ringa mån fallet, utan i stället är det Oidipus,
som Schiller här efterbildat, och ehuru själva händelseförloppet
är alldeles olika, känner man även i detaljerna igen denna
förebild. Såsom vi minnas består handlingen i Oidipus däri,
att det ena faktum efter det andra avslöjas och att bevis-
kedjan knytes allt fastare. På samma sätt är Die Braut
von Messina byggd ända till slutet — någon aktindelning
finnes här icke, lika litet som i Sophokles’ drama. Den
egentliga handlingen ligger före dramats början, och detta
skildrar blott katastrofen, då den ena hemligheten efter den
andra avslöjas. Över hela handlingen svävar ett hårt,
oblidkeligt öde. Liksom i Oidipus söka människorna att
gäcka detta, men just deras försök ha till följd, att
det oundvikliga likväl inträffar. I bägge dramerna äro
människorna blott lekbollar för detta dolska, oblidkeliga öde.
I Oidipus hade de hotande olyckorna förkunnats av oraklet;
här har detta ersatts av tvänne drömmar, vilka till synes
strida mot varandra, men likväl båda tala sanning. Schiller
har även bibehållit den antika “ironien“ : just då människorna
tro sig hava undsluppit de hotande farorna och äro vissa
på en lycklig utgång, kommer det värsta slaget. Och lik-
som i labdakidernas saga är det också här en släktskuld,
som går ut över dem, som själva äro oskyldiga. T. o. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
