Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Bröderna Schlegel och deras vänner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILHELM SCHLEGEL 297
tog saken lugnt, var alls icke svartsjuk och gick gärna in
på skilsmässa, och så blev Caroline Frau Schelling, utan att
detta störde det vänskapliga förhållandet mellan de tre par-
terna. Delvis i följd av denna ledsamhet lämnade Schlegel
1801 Jena och gjorde i Berlin bekantskap med Madame de
Staël, vilken han sedermera under många år följde genom
Europa såsom ett slags sekreterare, kammarherre eller hur
man nu vill kalla det. Först 1818, året efter hennes död, fick
han åter en mera självständig ställning, såsom professor i
Bonn, och där dog han 1845, sedan han ännu en gång
varit gift och skild. Hans Caroline hade dött redan 1809.
Det drag hos Schlegel, som väl först framträdde, var
hans fåfänga, som också livligt uppmärksammades av det
yngre släktet. I sitt sätt var han sirlig, något av en diplo-
mat enligt den vanliga föreställningen, utan egentlig origi-
nalitet, ty sina idéer lånade han väsentligen från brodern.
Men han kan icke sägas vara obegåvad. Poet var han
visserligen icke, men han hade en stor formtalang, och i
denna art av begåvning ligger också hans betydelse. Hans
förnämsta verk är nämligen hans för sin tid onekligen
mästerliga översättning av Shakspere, vilken tolkning är på
samma gång trogen och vacker. Han riktade likaledes,
visserligen efter uppslag av Tieck, uppmärksamheten på den
förut så gott som okända spanska teatern och översatte
flera av Calderons dramer, likaså dikter av Petrarca och
partier ur Divina Commedia, och slutligen blev han — efter
uppslag av brodern — en bland de första, som sökte göra
den indiska litteraturen bekant för Europa; också här över-
satte han — till latin — flera av de mera betydande in-
diska litteraturalstren. Till sist höll han och gav ut en
serie föreläsningar över litteraturen och konsten — för sin
tid ypperliga. Det rykte, han hade såsom smakdomare och
lärd, var således ej oförtjänt.
Brodern Friedrich, som var fem år yngre, född 1772,
yar honom ganska olik. Wilhelm var stel, temperaments-
lös, ceremoniell, Friedrich däremot typen för tidens “ge-
nier“, idel temperament, utan hållning, men icke utan
originalitet. Meningen var, att han skulle bli köpman, men
det gick icke alls, ty inom ekonomien inskränkte sig hans
talang till förmågan att ge ut pengar och göra skulder.
I stället måste man låta honom studera juridik, varför han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
