Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Nyromantikens estetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316 DEN NYROMANTISKA IRONIEN
gång ej är byggt på någon folksaga — förekommer, liksom
i Der gestiefelte Kater, ett annat skådespel inlagt och i
detta ännu ett — en av personerna anmärker också mycket
riktigt: “Men det här är då allt för tokigt! Här sitta vi,
gott folk, såsom åskådare och se ett stycke. I det stycket
är det åter åskådare, som se ett stycke, och i det tredje
stycket sitter det ännu en gång åskådare och se på, huru
man spelar för dem.“ Men så fortsätter han: “På ett lik-
nande sätt drömmer man ofta, och det är förfärligt. Också
många tankar spinna och spinna sig på så sätt allt mer
och mer in i vårt inre. Men båda sakerna äro så, att man
kan bli tokig på dem.“ Det ledsamma är emellertid, att
man märker, att Tieck alls icke var tokig, då han skrev
detta. Hoffman, Poe och Strindberg ha, när de skrivit
dylika saker, stått vid vanvettets gräns, och därför verkar
deras överretade, sjukliga fantasi med en så överväldigande
kraft. Tieck var däremot fullkomligt normal, tillämpade
blott en rubbad teori, och det enda intryck, han gör, är
därför av falsk, misslyckad genialitet.
Han var en experimentator, som satt sig före att bryta
med allt förnuft, och det är ju ingen oöverkomlig uppgift.
Särskilt var han emot alla mera eller mindre konventionella
regler, som kunde binda fantasien. En dylik opposition
hade ju funnits ända sedan förromantiken. Men Tieck och
hans vänner drogo här ut konsekvensen. Antiken hade
skarpt skilt på de olika diktarterna, nyromantiken däremot
höll på, att de skulle sammanblandas. Ett drama skulle
icke blott vara ett drama utan tillika epos och lyrik, och
det var särskilt detta, som Tieck nu sökte visa upp i sina
båda mest berömda arbeten: Leben und Tod der heiligen
Genoveva och Kaiser Octavianus. Uppslagen till dem hade
han fått dels från Hans Sachs, dels från Calderon, dels från
Shakspere. Från Hans Sachs fick han den primitiva drama-
tiska tekniken, den trohjärtade tonen och den episka karak-
tären, från Calderon det katolska bigotteriet och från Shak-
spere det motiv, som han använde för att få fram sin
nyromantiska ironi. Bland de stycken, som tillskrevos Shak-
spere, var ock Pericles, som sannolikt författats av en teater-
skribent Wilkens, men som på några ställen överarbetats
av Shakspere. Det vittnar icke gott om Tiecks smak, att
han betraktade detta skådespel såsom Shaksperes mäster-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
