Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Nyromantikens etik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 LUOINDE
ut ledsnadens timmar, äro de erotiska. Men dessa äro till
en början ytterst banala. Först försöker han att förföra
en ung flicka, men kommer av sig just i det kritiska ögon-
blicket, då flickan börjar gråta. “Ögonblicket var försummat.
Han visste väl, att många av hans vänner, som ännu mindre
än han trodde på kvinnlig dygd, skulle finna hans tillväga-
gångssätt klumpigt och löjligt. Själv var han nästan av
denna mening, då han ånyo började tänka med mera kyla.
Emellertid tyckte han dock, att hans dumhet var utmärkt
och intressant. “ Så inleder han en förbindelse med en kokott,
vars boudoir måtte hava varit ovanligt rymlig att döma av
de massor med konstverk — statyer (gips) och tavlor (kopior)
— som där funnos samlade. Sedan kokotten av kärlek till
den förledande Julius tagit livet av sig, “förgudade denne
hennes minne med en svärmisk andakt“, men blev under
en längre tid mer än vanligt slapp och slö.
“Så led och så levde han under många år, och var och
en, som såg honom, höll honom för äldre än han var. Hans
tavlor voro stort tänkta och i gammal stil, men allvaret var
förfärande, formerna föllo in i det ohyggliga, antiken blev
för honom till ett hårt manér, och med all grundlighet och
insikt föreföllo hans målningar stela och stenhårda. Där
var mycket att berömma, men behaget saknades.“ Några
sidor efter denna praktbit träffar han äntligen Lucinde, en
ung konstnärinna, “vilken liksom han lidelsefullt älskade
det sköna, ensamheten och naturen“. Hon föredrog land-
skapsmåleriet — tydligen därför att detta var bekvämare,
ty Schlegel medger, att hon “röjde brist på en grundlig
skola“. Hon drev — fortsätter han — “måleriet icke så-
som ett yrke eller en konst, men endast för nöjes skull“.
Till att måla i olja brast henne tålamod och flit, och hon
föredrog därför akvarell och pastell. “Den underbara lik-
heten“ dem emellan drog dem genast till varandra. Visser-
ligen tillstod hon öppet, att hon redan haft ett barn, men
denna älskliga bekännelse ökade naturligtvis blott hans sym-
pati för henne, och i “Lucindes armar fann Julius sin ung-
dom åter“. Nu “blev livet för honom ett konstverk, utan
att han egentligen varseblev, huru det skett“, och med detta
lyckliga resultat slutar den egentliga berättelsen, i vilken —
karaktäristiskt nog för Schlegels konst som romanförfattare
— icke förekommer en enda dialog eller en enda replik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
