Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Det Schlegelska kotteriet - Nyromantikens etik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUCINDE 331
Därefter följa “två brev“ från Julius till Lucinde. I det
första få vi veta, att Lucinde skall bli moder, och Julius skriver
med anledning härav: “Naturen allena är glädjens sanna
prästinna ; blott hon förstår att knyta ett äktenskapligt band ;
icke genom tomma ord utan välsignelse, utan genom sin
översvallande krafts friska blommor och levande frukter“.
Över det kommande barnet är han lycklig och stolt: “du
är evigt ren såsom den heliga jungfrun med hennes obe-
fläckade avlelse, och intet felas dig utom barnet för att vara
en madonna“. Han är övertygad om, att den lilla skall
hava anlag för konst. Men frågan är, om det nu blir en
dotter, huruvida man skall utbilda henne för porträttmåleri
eller för landskapsmåleri !
Med denna nyromantiska blödsinthet slutar det första bre-
vet och det andra innehåller just ingenting. Såsom roman
är Lucinde således ett rent monstrum, men blev detta icke
blott såsom en följd av Schlegels totala oförmåga som poet,
utan ock på grund av en estetisk teori. Han vihe nämligen
bryta med alla de kompositionslagar, som hittills gällt för
romanen, och även här visa, att “skaldens godtycke icke
erkänner någon lag“. I formen var romanen således ett
uttryck för den mest obegränsade subjektivism. Syftet var
emellertid mindre estetiskt än att framlägga ett etiskt manifest.
Men Schlegel hade så litet talang, att han knappast lyckades
tydliggöra sin verkliga mening. Ty det intryck, boken gör,
är snarast av ett försvar för den simplaste liderlighet. Det
var emellertid icke Schlegels avsikt. I stället skulle Lucinde
bliva en nyromantisk motsvarighet till Wilhelm Meister och
visa, huru hjälten efter åtskilliga förvillelser når fram till
en harmoni, som förkroppsligas i Lucindes gestalt. Lucinde
skulle således vara det Ithaka, där Julius’ Odyssé slutade.
Men för det första kan man här anmärka, att hjälten på
sin irrfärd bra länge och med allt för stort välbehag dröjer
bland svinen på Kirkes ö. Några samvetsförebråelser över
sitt föregående liv känner Julius icke ; snarare får man den
uppfattningen, att han ansei- detta som en i det hela lämplig
förskola för det högre kärleksliv, som han börjar vid Lucindes
sida. Men vari består då detta högre liv, som förhärligas?
Först i trots av sedligheten, sådan den av samhället upp-
fattades. Pryderiet blir därför den egentliga lasten, och för
den högre kärlek, som här förkunnas, framstår ett borger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
