Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - De fristående nyromantikerna - Werner och Hoffmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FRISTÅENDE NYROMANTIKERNA
WERNER OCH HOFFMANN
Egendomligt nog var det det Schlegelska kotteriet, som
både inom och utom Tyskland tilldrog sig den största upp-
märksamheten, ehuru kotteriet alls icke rymde de största
nyromantiska begåvningarna, och i våra dagar förefaller det
nästan oförklarligt, huru skalder av Atterboms och Stagnelius’
höga rang kunde såsom litterära storheter hylla så under-
måliga författare som bröderna Schlegel och Tieck, under
det att de däremot knappt tyckas hava uppmärksammat
Kleist, som dock var ett verkligt snille. Hoffmann kände
Atterbom visserligen till, men tanken att jämställa honom
med den store Tieck skulle helt visst hava förefallit honom
absurd. Någon annan förklaring än det litterära kotteriets
makt över opinionen synes svårt att uppleta.
De nyromantiska idéerna voro emellertid icke det Schlegelska
kotteriets uteslutande tillhörighet, utan framlades ungefär
samtidigt av flera andra författare, vilka icke hade någon
personlig beröring med koryféerna i Jena. En typisk ny-
romantisk naturell var Zacharias Werner. Det lider knappt
något tvivel, att här förelåg en ärftlig belastning. Han
föddes 1768 i Königsberg och uppfostrades av modern, som
var en begåvad, men starkt excentrisk kvinna, vilken till
sist blev sinnesrubbad: hon trodde sig då vara Jungfru
Maria, och i sonen såg hon frälsaren. Denne blev vid unga
år ämbetsman, längsta tiden i Warschau, där han tillsam-
mans med Hoffmann förde ett mycket vilt liv. Gift och skild
var han tre gånger. Den första frun var en dam med ytterst
tvetydigt rykte, den andra lär hava varit en snäll och be-
skedlig människa, som blev glad att bli honom kvitt; den
tredje var polska och skall hava kunnat lika litet tyska som
Werner kunde polska. På några få år hade han emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
