Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - De fristående nyromantikerna - Werner och Hoffmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
WEBNER 335
hunnit avsluta alla dessa äktenskapliga farser. Moralen var
således fullkomligt i den Schlegelska stilen. Men även reli-
gionen. Han hade börjat såsom en anhängare av upplys-
ningen, men slog nu om och närmade sig allt mer katoli-
cismen. Ett uttryck härför är hans dubbeldrama Die Söhne
des Thals, vars första del, Die Templer auf Cypern, skrevs
1800, och vars andra, Die Kreutzbrüder, tillkom 1802; ut-
givet blev hela dramat 1803. Det är en egendomlig för-
ening av Sturm und Drangs ordensmystik och nyromantikens
spirande katolicism. “Dalen“ är en osynlig frimurarorden,
som leder det hela. Tempelherrarna bilda i verkligheten
blott en dotterloge av Dalen, äga visserligen djupa mysterier
och skräckinjagande ceremonier, men då de i sin verksamhet
blanda in världsliga intressen, måste deras orden gå under
och lämna rum för en ny och renare, korsbröderna, vilka
även blott äro den hemlighetsfulla “Dalens“ verktyg. Det
hela är ett vilt fantasteri, som skulle framställa “den renade
katolicismens seger, med hjälp av frimureriet, över den visser-
ligen till sina grundsatser aktningsvärda kriticismen, som
likväl är fantasilös och prosaisk samt därför ej mänsklig-
heten värdig“. Själv förklarade Werner sig visserligen ej
vara katolik, men var “fullt övertygad om, att — poetiskt
sett — katolicismen icke blott var den mänskliga uppfinnings-
förmågans största mästerverk, utan ock, återförd till sin
urform, överlägsen alla övriga kristliga och okristliga religions-
former under en tid, som för alltid förlorat sinnet för helle-
nismens skönhet“. Detta skrevs redan 1802 och visar, huru
långt även andra än Novalis då hunnit.
Sedan Werner lämnat Warschau började han att alldeles
som Brentano föra ett oroligt, kringflackande liv. Under
detta skrev han flera dramer, av vilka jag här endast vill
nämna ett, som fått en viss litteraturhistorisk betydelse,
nämligen Der vierundzwanzigste Eebruar, som skrevs redan
1809, men som trycktes först 1815 och anses inleda de en
tid framåt i Tyskland mycket populära “Schicksalstragedierna“,
vilka visserligen också kunna leda sitt stamträd upp till
Schillers Die Braut von Messina. Här är dock det antika
ödet fullkomligt vulgariserat, och i själva verket är dramat
blott en bearbetning av ett av mig förut omtalat borgerligt,
sentimentalt stycke av Lillo, The fatal curiosity. En bonde
Kunz har mot sin faders vilja gift sig med en prästdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
