Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - De fristående nyromantikerna - De sista nyromantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNDINE 367
merna Sigurd der Schlangentödter (1808), Sigurds Rache
och Aslauga m. m. Alldeles utan betydelse för motsvarande
rörelse inom de skandinaviska litteraturerna torde Fouqués
insats ej hava varit.
Igenom slog han först med den lilla romanen eller novellen
Undine (1811), som är det enda av hans arbeten, som fort-
farande läses. Något mästerverk är Undine visst icke, men
innehåller det bästa, som Ronqué var i stånd att giva.
Undine är en sjöjungfru, som blivit fosterdotter hos en
fattig fiskare och dennes hustru. Och början, där hon
ännu har ett dylikt naturväsens oroliga, tjuvpojksaktiga lynne,
är verkligen äkta poesi — Undine är idel nyck, infall och
oberäknelig naturglädje, kvick och rörlig såsom det vatten,
vars dotter hon är. Men så förälskar hon sig i en riddare,
och då får hon vad hon förut icke haft: en själ. Hon
blir nu en god, uppoffrande maka, och då hon sedan för-
skjutes och riddaren skall taga sig en annan hustru, vänder
hon tillbaka till sitt forna element. På bröllopsdagen uppen-
barar hon sig ånyo och trycker en kyss på den trolöses
läppar. I denna kyss förenas de åter och han sjunker död
ned på sitt läger.
Dessa inom litteraturen vid denna tid så populära personi-
fikationer av havets, skogens, bergens och eldens andar
hava för sin existens till en väsentlig del att tacka Schellings
naturfilosofi. Inom folktron hade de väl existerat redan
förut, men de få nu en så att säga högre valör, få poesiens
riddarslag, och ett bland de arbeten, som kanske mest
bidragit härtill, är Ponqués Undine. Att han här lyckades
jämförelsevis väl, berodde därpå, att han i en dylik saga
icke behövde någon psykologi. När han i sina större
romaner, Die Fahrten Thiodolfs des Isländers och Der Zau-
berring vågade sig in på detta område, räckte hans krafter
icke till. I stället lägger han där huvudvikten på kostymer
o. d. Människorna äro, som man sagt, blott uppstoppade
rustningar, rena abstraktioner av äran, kärleken, ridderlig-
heten o. s. v. I själva verket har han skapat ett nytt
Arkadien, endast att detta förlagts till medeltiden och att
herdarna förvandlats till riddare, lika sirliga och höviska
som Honoré d’Urfés Celadon. Hans medeltidsromaner —
säger Brandes — “är en poesi för kavalleriofficerare. Det
enda, som han psykologiskt lyckas behärska, är hästarna.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
