Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - De fristående nyromantikerna - De sista nyromantikerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 EICHENDORFF
Dessa äro nämligen ovanligt intelligenta, vida mera än
riddarna och de nordiska kämparna. Sigurd Fafnesbane —
anmärker Heine — har lika mycket mod som hundra lejon
och lika mycket förstånd som två åsnor.
En större begåvning än Fouqué var Joseph von Eichen-
dorff (1788 —1857) — liksom Fouqué friherre och godsägare.
Han var en verkligt god lyriker samt skrev en bland de
bättre nyromantiska romanerna, Aus dem Leben eines Tauge-
nichts (1826). Hjälten är något i stil med Friedrich Schlegels
ideal, endast nyck och fantasi, utan något bestämt mål i
livet, en landsstrykare och dagdrivare. Han blir först träd-
gårdspojke, avancerar till räkenskapsförare, får det bra, men
överger alltsammans för att draga ut i världen — först
naturligtvis till Italien. Till sist kommer han dock tillbaka,
förenas med den flicka, för vilken han svärmat, och kan
slå sig till ro. För Eichendorff ligger romantiken just i
denna ständiga oro, i denna “längtan“ efter den blå blomman,
och han hade en skarp blick för den nyromantiska skolans
brister. Den äkta romantiken borde, skriver han, lägga
bort den utnötta medeltida rustningen och den orediga
mystiken och begränsa sig till en religiös världsåskådning,
en djupare uppfattning av kärleken och en innerligare känsla
för naturen. I själva verket har han här också angivit
den bestående insats, som nyromantiken gjort inom littera-
turen. Men då han skrev detta, 1846, tillhörde nyroman-
tiken redan för länge sedan historien.
Den s. k. Schwabiska skaldeskolan kan endast med en
viss reservation räknas till nyromantiken. Dess erkände
huvudman var Ludwig Uhland (1787 —1862), och de övriga
mera bemärkta medlemmarna voro Justinus Kerner1 (1786
—1862), sagoförfattaren Wilhelm Hauff (1802 —1827) och
Eduard Mörike (1804 —1875) — den senare en mycket god
lyriker. Med nyromantiken sammanhänger Uhland egent-
ligen blott genom sitt medeltidssvärmeri. Detta vilade
emellertid på en mycket solid grund, ty Uhland var en för
sin tid framstående germanist, som grundligt kände till den
tyska medeltidslitteraturen — och för övrigt även den
franska — och som särskilt lagt sig vinn om ett studium
av folkvisan; hans upplaga av dylika, Alte hoch- und nieder-
1 Hans dopnamn var Christian, men som författare kallade han sig
Justinus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
