Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - De poetiska berättelserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAY OF THE LAST MINSTREL 433
för händelsen och inlåter sig sällan på några beskrivningar.
I stället var det Walter Scotts antikvariska studier, som nu
fingo betydelse också för hans diktning. Han var ytterligt
noggrann, även när det gällde att återgiva ett landskap.
Han red eller vandrade igenom detta, förde sina anteck-
ningar och gjorde sedan sin beskrivning, ej blott efter ett
allmänt intryck, såsom Wordsworth ville. Så t. ex. företog
han själv samma ritt från Loch Vennachar till Stirling, som
han i The Lady of the Lake låter kung James göra, för att
på så sätt övertyga sig om, att den på den angivna tiden
kunde utföras. Denna realism, som stod i så stark strid
mot den äldre tidens ovilja mot verklighetsskildringar, var
utan tvivel en bland huvudanledningarna till diktens fram-
gång hos publiken. En annan låg i dess romantik, dess
ton av medeltid, mystik och ridderlighet. Men allra mest
betydde dock det kraftigt nationella anslaget. Den sjätte
canton börjar med några verkligt inspirerade rader:
Breathes there the man, with soul so dead,
Who never to himself hath said:
This is my own, my native land !
Whose heart hath ne’er within him burn’d,
As home his footsteps he hath turn’d,
From wandering on a foreign strand!
If such there breathe, go, mark him well :
For him no minstrel raptures swell.
0 Caledonia ! Stern and wild,
Meet nurse for a poetic child!
Land of brown heath and shaggy wood,
Land of the mountain and the flood,
Land of my sires! What mortal hand
Can e’er untie the filial band,
That knits me to thy rugged strand!
En så hänförd hyllning åt det egna fosterlandet fanns
icke förut vare sig i tysk, fransk eller engelsk litteratur.
Walter Scott är här den förste. Och hans patriotism har
en för honom säregen karaktär. Han älskar sitt land, där-
för att han är historiker och fornforskare, men framför allt
älskar han sin klan, dess gamla hembygd och dess minnen.
Det är klanen Scott, som han i sin dikt förhärligar. Den
är tillägnad klanens blivande hövding, earlen av Dalkeith.
I berättelsen kommer den gamla minstrelen till det slott,
som äges av änkan efter den olycklige Monmouth. Hon
Schiick. Allmän litteraturhistoria. VI, 28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
