Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - Moores diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464 IRISH MELODIES
Oh! breathe not his name, let it sleep in the shade,
Where cold and unhonour’d his relics are laid:
Sad, silent, and dark, be the tears that we shed,
As the night-dew that falls on the grass o’er his head.
But the night-dew that falls, though in silence it weeps,
Shall brighten with verdure the grave where he sleeps;
And the tear that we shed, though in secret it rolls,
Shall long keep his memory green in our souls.
Varje irländare förstod, varom denna namnlösa dikt hand-
lade, ty alla mindes de avslutningsorden i Robert Emmets
försvarstal inför domstolen, och Moores dikt är blott liksom
musiken till dessa. Emmet hade yttrat: I have but one
request to ask at my departure from this world. It is the
charity of its silence. Let no man write my epitaph. When
my country shall have taken her place among the nations
of the earth, then, and not till then, let my epitaph be
written. En annan också namnlös dikt är ägnad Sarah
Curran: She is far from the land where her young hero sleeps
— hon dog nämligen i Italien — och den sista strofen lyder:
Oh! make her a grave where the sunbeams rest,
When they promise a glorious morrow;
They’ll shine o’er her sleep, like a smile from the West,
From her own loved island of sorrow.
En tredje dikt har till överskrift: En irländsk bonde till
sin älskarinna. Men älskarinnan var Irlands gamla kyrka,
och utan att själv vara någon hängiven katolik förstod Moore
här att uttrycka, vad den irländske bonden kände för denna
kyrka, som för honom fått en likaväl nationell som religiös
betydelse. Den är ej längre, än att jag här kan meddela
den i Nybloms översättning:
I sorg och i fara din blick har lyst min stig,
Tills hoppet tycktes knoppas från törnen runt, kring mig.
Ju mörkare vår lycka, dess högre vår kärlek brann,
Tills skam var bytt till ära, och fruktan och nöd försvann.
Ja, slav som jag var, i din famn var jag fri ändå.
Välsignad därför sorgen, som lärde oss älska så.
Om din rival var ärad, då hånad och kränkt du var,
Din krona var av törnen, då guld hennes panna bar,
Hon blev min brud i tempel — i hålor ditt hem du fått.
Hennes vänner voro herrar — ack, slavar de dina blott.
Dock hellre vill jag gräva en grav vid din fot för mig,
An binda mig vid henne och vända en tanke från dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
