Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Byrons liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474 BYRON I CAMBRIDGE
skolan i Harröw, inskrevs han vid sjutton års ålder vid
universitetet i Cambridge, där han stannade till sommaren
1808 och där han huvudsakligen roade sig, red, boxades
och spelade kricket. Såsom alla unga engelsmän av börd
höll han också mycket på att vara en skicklig sportsman,
och i Don Juan talar han med stolthet om, att han simmat
över Hellesponten; det hade endast tre gjort: Leander,
löjtnant Ekenhead “och jag“. Någon vetenskaplig bildning
förvärvade han däremot aldrig; en dylik skulle snarare i
hans egna ögon hava gjort honom smått löjlig. Men å den
andra sidan skaffade han sig redan tidigt betydligt mer än
en vanlig världsmannabildning. Förtrogenhet med klassiska
språk hörde ju den tiden till den universitetsbildning, som
en ung lord måste äga, likaså kunde han naturligtvis franska
— däremot icke tyska — och till sist var han ganska be-
läst i engelsk litteratur. Egendomligt nog bibehöll han all-
tid en stor beundran för Pope, ehuru ingen kanske mer
än han brutit med dennes opersonliga stil. Men här komma
vi till ett annat drag hos honom: hans motsägelseanda,
hans böjelse att gå mot strömmen och att alltid hava en
avvikande mening. Det hörde till hans privilegier som
engelsk lord.
I juli 1808 lämnade han såsom tjugoårig universitetet.
För honom gällde det nu icke, såsom för andra, att välja
levnadsbana; den var han född till — han var lord Byron
och därmed nog. Han flyttade därför över till Newstead
Abbey, och skall man tro honom själv, började han där
föra ett vilt, utsvävande liv. I Childe Harold, i vars hjälte
han ville att publiken skulle ana ett porträtt av honom
själv, talar han om, att Harold med orgier stört nattens
ro och med dryckesbröder och fala kvinnor nött bort sin
tid, att han irrat kring i syndens labyrint, men att han
likväl känt leda vid allt. Så farligt tyckes det nu i verk-
ligheten alls icke hava varit, och det förefaller, som om
“orgierna“ varit av en relativt oskyldig natur. Men här
kommer det fram ännu ett drag hos Byron. Han var ko-
kett — icke så litet av en estetisk snobb, om man så vill,
och han hade funnit, att synden var klädsam, att den fallna
ängeln var mera intressant än den goda- Walter Scott skri-
ver också om honom, att han i många avseenden var “le
fanfaron de vices qu’il n’avait pas“. Det var en litterär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
