Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Byrons liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BYRONTYPEN 475
typ, som här föresvävade honom, en typ, som ständigt vän-
der tillbaka i hans dikter och efter vilken han, medvetet
eller omedvetet, i viss mån sökte bilda sig själv, en typ,
som har flera anor och som nu börjat komma på modet.
En av dess rötter går tillbaka till den gamle hederlige bok-
tryckaren Richardsons sorgebarn, Lovelace, den förledande
förföraren med det dåliga ryktet, i vilken alla kvinnor lik-
väl förälskade sig, depraverad, ridderlig, en gång bedragen
på kvinnokärlek och därför förhårdnad, kallhjärtad, med
förakt för alla dem, som han lockat till synd. En annan
rot döljer sig i Sturm und Drang: mannen med de stor-
mande, kaotiska lidelserna, utstött ur samhället, men likväl
av ett förnämligare virke, även moraliskt, än samhällets
söndagsskolebarn. Byron kunde icke tyska och hade icke
läst dessa arbeten, varken Klingers eller Jean Pauls, men
genom en annan kanal hade detta Sturm und Drangideal
sipprat fram till honom. Redan som barn hade han läst en
novell av en miss Harriet Lee, Kruitzner or the German’s
Tale, som är starkt influerad av Sturm und Drang, och
denna novell gjorde på honom ett djupt intryck. Här fann
han den hjälte, som sedan går igen i hans första versbe-
rättelser: en demoniskt skön, ridderlig, sorgbunden gestalt,
som kastat en slöja över sitt föregående liv och om vilken
man anar, att detta döljer någon fruktansvärd hemlighet.
I andra variationer möter oss denna övermänniskotyp i de
engelska skräckromanerna, vid vilka Byron och hans jämn-
åriga uppfostrades. Men det djupaste intrycket hade han
nog tagit av Chateaubriands René, som kommit ut 1802.
Denna bok hade tydligen en stor och ödesdiger inverkan
på hans åskådningssätt, och jag skall sedan återkomma
härtill.
Men då den unge Byron ville gälla såsom en djupt depra-
verad natur, berodde detta icke blott på ett estetiskt snobberi,
utan i kanske ännu högre grad på en förhärskande karak-
tärsegenskap hos honom. Han hade ett behov att trotsa. I
allt, i politik, i religion, i moral gick han emot den all-
männa opinionen. Napoleon var då den i England mest
hatade mannen, och redan detta var nog för Byron att
taga hans parti, ehuru han beklagade, att hjälten “sjunkit
ned till att bliva en konung över konungar“ — ty lika
mycket som Byron höll på att själv vara lord, lika mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
