Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Childe Harolds fortsättning och Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
508 MANFBED
Witch :
With thy hand?
Manfkbd:
Not with my hand, but heart — which broke her heart.
It gazed on mine and wither’d. I have shed
Blood, but not her — and yet her blood was shed.
I saw — and could not staunch it.
Manfreds samvetskval tyckas således vara vållade icke av
det brottsliga förhållandet till systern, utan snarare bero
därpå, att han på ett eller annat sätt vållat hennes död.
Huvudmotivet är äkta romantiskt, ty de flesta romantikerna
älskade att åtminstone snudda vid moraliska perversiteter.
Men den, som här nog haft den största betydelsen för
Byron, var Chateaubriand, vars René, såsom vi sedan skola se,
ju behandlar kärleken mellan bror och syster. Att Byron tagit
intryck av dessa litterära förebilder, kan ej lida något tvivel.
Men lika säkert är det, enligt min mening, att hans eget
förhållande till Augusta Leigh här spelat in, och i Cain
tog han ännu mera polemiskt upp samma motiv. I Manfred
har en dylik kärlek ännu en karaktär av brott; i Cain för-
svarar Byron den såsom fullt berättigad och naturlig.
I mycket — både i motiven och i karaktärsteckningen
— är Manfred således en ny variant till de poetiska berät-
telserna. Men det är dock övervägande något nytt, och hela
timbren är en annan. Ett referat kan tyvärr ej giva någon
föreställning om stycket, ty det betydande är den lyrik,
av vilken det är genomsyrat. Men jag skall dock angiva
dramats gång. Inledningsmonologen slutar därmed, att
Manfred frambesvärjer elementarandarna, “the spirits of the
unbounded universe“, de komma, och i några sällsport vackra
lyriska strofer skildrar var och en av dem sitt väsen. Så
fråga de, vad Manfred begär av dem. “Glömska“. “Av
vad — av vem — och varför?“ “Av allt, som är inom
mig! Läs det där.“ Men detta kunna elementarandarna
icke skänka; de kunna giva makt, men icke glömska.
Därefter flyttas scenen till en fjällstupa på die Jungfrau,
där Manfred står och skådar ned i djupet. Det behöves
blott ett språng, en enda rörelse — och hans kropp skall
hamna därnere på klipputsprånget. Han skall nå den eviga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
