Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Shelleys personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SHELLEYS ATEISM 553
ett djupt intryck även på Don Juans författare. Han var
— skriver Byron — “den finaste, mest älskvärda, minst
världsligt sinnade person, jag någonsin träffat, finkänslig,
mera osjälvisk än andra människor, och med genialitet för-
enade han en enkelhet, som är lika sällsynt, som den är
beundransvärd. För sig själv hade han skapat ett beau
idéal av allt, som är fint, högsinnat och ädelt, och efter
detta ideal handlade han.“ Han var vidare ärlig och modig.
Han hade ett rent behov att vittna för sin tro, oavsett
följderna. Denna sanningskärlek yttrade sig visserligen i
något barnsliga former, men han blev aldrig teatralisk och
uppstyltad, utan var alltid enkel och naturlig. Det intryck,
han gjorde på sin omgivning, var snarast av ett väsen,
som tillhörde en annan värld, något av en visionär. Mellan
honom och verkligheten låg det liksom en slöja, och han
levde mera i Queen Mabs rike än på jorden. Han hade
även verkliga hallucinationer, förblandade fakta och fantasi,
och hans sakliga uppgifter i brev äro därför långt ifrån
pålitliga, alls icke därför att de äro medvetna osanningar,
men därför att gränsen mellan hans fantasiskapelser och
verkligheten var ytterst obestämd och svävande. En tid
var han ren somnambulist.
Själv förklarade- han sig, såsom vi minnas, vara ateist
och blev tydligen förvånad över, både att någon kunde
taga anstöt härav, och att man icke allmänt insåg, att
ateismen var den enda naturliga religionen. Men i själva
verket var Shelley alls icke ateist. Skall man sätta någon
filosofisk etikett på hans tämligen orediga världsåskådning,
så var han snarast panteist. Men stundom är han också
en platonsk mystiker, och stryker man alla dogmer i kristen-
domen och fäster sig blott vid evangeliernas anda, så var han
en varm kristen, en kristen i något samma stil som Tolstoj. Som
pojke hade han lärt sig hata den officielle guden i England,
denne hade för honom blivit en representant för förtryck,
intolerans, för krig, vidskepelse, grymhet, och denna åsikt
blev han alltjämt trogen — den ligger ännu bakom Prome-
theus Unbound. För Shelley var en dylik övertygelse ganska
naturlig, ty dels hade han ej det ringaste sinne för historia
eller för utveckling, och på kristendomens skuldregister skrev
han därför alla olyckor, som inträffat under de sista 1800
åren, dels var hans livs stora patos att opponera mot vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
