Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Chateaubriands skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 7 0 CHATEAUBRIANDS BETYDELSE
av det vilda galliska lynnet hör till det bästa Chateaubriand
åstadkommit, och uppslaget är äkta romantiskt. Den tyska
romantiken hade ju förberetts genom en renässans av “bard-
tiden“, genom en apoteos av Cheruskern Hermann. Velléda-
episoden visar, att en dylik tendens fanns också hos bretonen
Chateaubriand. Dessa antikvariska fantasier lågo likväl ej
för det franska lynnet, och inom dikten blev Chateaubriand
i stort sett här utan efterföljare.
Några stora konstverk med livskraft för alla tider har
Chateaubriand således knappast skapat. Men det oaktat
har han gjort en ytterst betydelsefull insats i den franska
litteraturens historia. Originaliteten förefaller vid första blicken
ej så stor, ty receptet var, såsom man ofta påpekat, mycket
enkelt: det var på alla punkter emigrantens reaktion mot
den “upplysning“, som kulminerat i den franska revolutionen.
Där upplysningstidevarvet formulerat en sats, vände Chateau-
briand helt enkelt om den, förfäktade motsatsen. För upp-
lysningstidevarvet vilade religionen blott på prästbedrägerier,
okunnighet och vidskepelse. Chateaubriand bestred allt detta
och framhöll däremot kristendomen såsom den stora, liv-
givande kraften i mänsklighetens utveckling. Förnuftet hade
för 1700-talet varit den mänskliga själsförmögenhet, som
ensam skulle avgöra allt. Mot förnuftet satte Chateaubriand
upp hjärtat, fantasien och känslan. Politiskt hade 1700-
talet mynnat ut i ett otyglat pöbelvälde. Chateaubriand
var aristokrat och legitimist, ur stånd att sympatisera ens
med Louis-Philippes konungadöme. 1700-talets poesi var
rimmad filosofi. Chateaubriand förkastade obetingat dessa
torra, förståndsmässiga lärodikter och fordrade en poesi,
som var färg och fantasi. Men även om man medgiver,
att, teoretiskt sett, en dylik omvärdering icke är någon troll-
konst, betydde detta, låt vara blott negativa, program histo-
riskt oerhört mycket. Ty redan häri ligger början till en
ny litteraturperiod. Men programmet var icke blott nega-
tivt, utan innehöll ock positiva och nya element. Faguet
synes mig hava alldeles rätt däri, att Chateaubriand reage-
rade icke endast mot upplysningen, utan ock mot klassici-
teten och renässansen. Redan Plejaden hade såsom en huvud-
fordran uppställt, att den franska poesien skulle bilda sig
efter den antika, och klassiciteten vidhöll så till vida denna
sats, att överensstämmelsen med antiken var kriteriet på,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
