Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Stendhal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEYLES PERSONLIGHET 687
är det hos dem förenat med ett visst svärmeri, med ett
Wertherlynne, som alldeles saknas hos Beyle. Hans självisk-
het är våldsam, nästan brutal, och vad han, liksom Die
Stürmer und Dränger, beundrar är kraften, energien. Hans
idealtid är därför den italienska renässansen, då människorna
hänsynslöst följde sina drifter, Lorenzo dei Medicis och Borgias
tidsålder. Detta var för honom natur, och hans förkärlek
för det moderna Italien berodde till det väsentliga därpå, att
människorna där voro mindre konventionella och mera natur-
liga än i Frankrike. Denna hans dyrkan av kraften gjorde
honom ock till en hänförd beundrare av Napoleon, som ju
förkroppsligade den brutala hänsynslösheten. Denna kult
av den starka, frigjorda personligheten ingår ju i roman-
tiken; vi hava återfunnit den hos Die Stürmer und Dränger,
hos Goethe och hos Byron. Men hos Beyle hade den en
i någon mån annan nyans. Napoleon var mannen, som
hade lyckats. Och detta: att lyckas, var för Beyle livets
mål. Han är fullt övertygad om, att människornas alla
handlingar dikteras av deras jakt efter lyckan: “Je cherche
l’art d’être heureux“ — bekänner han själv. Denna över-
tygelse, liksom så många andra idéer, hade han fått från
encyklopedisterna, särskilt från Helvétius och Holbach, ur
vilkas skrifter han lånat sin världsåskådning, som således
stod i rak strid med romantiken. Liksom upplysningens
människor saknar han fantasi, och för romantikens mystik
hade han ej det ringaste sinne, utan var materialist, ateist
och sensualist. Han skröt av sin brist på moral, ehuru denna
brist ej var större än hos mången annan, och han förkla-
rade sig öppet vara epikuré. Men det mål, som för honom
var livets enda, att lyckas, kunde han själv aldrig nå, ty
hos honom fanns ett outrotligt begär att alltid gå emot
strömmen. Han ville “vara sig själv“. Men detta, att vara
sig själv, blev för honom detsamma som att vara olik alla
andra, och det är nog ej det lämpligaste, om man vill komma
fram här i världen. Under den stora reaktionstiden var
han liberal; då det genom hela Frankrike gick en våg av
katolskt bigotteri, var han antiklerikal; med sin familj stötte
han sig, och på samma sätt ställde han sig mot sitt land;
han ville gälla som italienare, ej såsom fransman. Ständigt
och överallt var han i opposition, och sin teori tillämpade
han själv således icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
