Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Stendhal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
692 LE BOUGE ET LE NOIR
emellertid en hycklare som Julien lyckas slå sig fram. Från
seminariet kommer han till en hög aristokrat, markis de la
Mole, blir dennes sekreterare och favorit, men förför hans
dotter Mathilde, som blir havande. Markisen har då ingen
annan utväg än att låta dem gifta sig med varandra, sär-
skilt som Julien är invigd i ett politiskt intrigspel, som, om
det bleve bekant, kunde bliva farligt för markisen.
Hittills har romanen utvecklat sig ganska konsekvent, och
karaktärsteckningen är på sina ställen överlägsen, särskilt
av mad. Rénal. Den kallhjärtade, hycklande Julien, som
av hat mot överklassen förför dess kvinnor, förefaller visser-
ligen vara en mindre sannolik karaktär, i varje fall vida
mindre naturlig än Marivaux’ Jacob. Men den kan ju vara
möjlig, och med hyckleriet och underklasshatet förenar han
andra, mera sympatiska drag. Upplösningen förstör emeller-
tid, såsom Faguet anmärker, det hela och övergår till ett
slags sämre romantik i Eugène Sues stil. Mad. Rénal, som
blivit from, skriver ett brev till markisen och yppar Juliens
föregående kärlekshistoria, markisen, som borde hava varit
van vid dylika episoder, gripes av ett puritanskt sedlighets-
raseri och bryter med Julien, denne i stället att begagna
sig av markisens hemligheter och eljes så kyligt beräknande,
tappar alldeles huvudet, reser till Verrières, finner mad.
Rénal i kyrkan och avskjuter två pistolskott mot henne.
Lyckligtvis blir hon endast sårad, men Julien häktas, dömes
till döden och avrättas. Mademoiselle de la Mole följer liket
till graven, och mad. Rénal, som fortfarande älskar honom,
dör efter tre dagar — för att få med dessa kraftscener
offrar Beyle alldeles konsekvensen i de handlandes karak-
tärer. Maupassants Bel-Ami — som nog tagit intryck från
Le Rouge et le Noir — slutar däremot som en dylik samhälls-
satir bör sluta: med lumpenhetens triumf. Beyle insåg
icke, att intrycket skulle hava blivit vida kraftigare, om
Julien icke blivit “straffad“, utan i aristokratiens närvaro
och i Madeleinekyrkan blivit vigd med mademoiselle de la
Mole.
Beyle var således, trots sin egen övertygelse, knappast
romantiker, utan en av den moderna realismens före-
löpare. Han är — jämte Constant — förbindelsen mellan
å ena sidan Marivaux’ realism och psykologi och å den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
