Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
738 NOTRE-DAME
åtskilliga äventyr avrättad. Men både personerna och hand-
lingen äro blott till för miljöen. Genom Esmeralda göra
vi bekantskap med förbrytarvärlden, genom Erollo med 1400-
talets vetenskap och med kyrkan Notre-Dame. Bakom ro-
manen ligger nämligen samma estetiska teori som bakom
Hugos samtidigt författade dramer. En huvudpunkt i denna
teori var fordran på en stark tids- och lokalfärg, och det
var framför allt för att få fram denna, som han skrev sin
roman. Den skildrar Paris vid slutet av medeltiden, under
Ludvig XI:s regering, och det kan icke nekas, att skild-
ringen i detta fall är överlägsen. Hugo har fått med de
flesta karakteristiska företeelser från denna tid. Han börjar
med en mysterieföreställning i Palais de justices stora sal,
skildrar vidare det rörliga studentlivet i det latinska kvar-
teret, förbrytarvärlden i Cour des Miracles, några domstols-
sessioner, pittoreska borgarscener, avrättningar, folkupplopp
och fängelser — med ett ord: vi få en ytterst färgrik och
nästan fullständig bild av det gamla Paris, levande och
åskådlig. Förebilden har tydligen varit Walter Scott. Det
är stormningen av Liège i Quentin Durward, som efterbildats
i Hugos skildring av upploppet i Paris, då förbrytarskarorna
söka erövra Notre-Dame, och för Cour des Miracles har
Alsatia i Nigels äventyr stått modellen. Hugos efterbild-
ningar nå visserligen ej upp till originalen, ty han har
romantikerns böjelse att överdriva, har ej Walter Scotts
säkra verklighetssinne och kunskaper, och från skräck-
romanens starka effekter kan han ej avstå. Men dessa
partier av romanen, dess kolorit, äro dock det värde-
fullaste. Däremot har han alls icke Walter Scotts förmåga
att teckna karaktärer. Man har mycket riktigt sagt, att
den enda individ, som finnes i romanen, är kyrkan Notre-
Dame, som nästan framställes som ett levande väsen. Män-
niskorna däremot äro alls icke psykologiskt studerade. Den
ende, som förefaller vara det, Ludvig XI, är alldeles tydligt
lånad från Walter Scotts Quentin Durward. I stället rör
sig Hugo med några typer, som skola återgiva olika sam-
hällsklasser: officeren, den lärde, studenten, poeten etc.
Men såsom typ är den lärde Claude Erollo fullkomligt ohisto-
risk, omöjlig och blott en romantisk fantasiskapelse; likaså
Esmeralda och Quasimodo. Över huvud voro Victor Hugos
typer icke många. En dylik, som i varierad form återvän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
