Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos romaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTRE-DAME 739
der i Les Miserables såsom Gavroche, är Jehan Frollo, den
käcke, lättsinnige skolaren, som likväl dör som en hjälte,
med en visa på läpparna, en ny François Villon, om vilken
Hugo väl hört talas. Esmeralda stammar från Cervantes’
Gitanilla de Madrid, zigenarflickan, som nu åter tack vare
Victor Hugo kom på modet. Men huvudpersonen är Quasi-
modo, och han är en äkta skapelse av Victor Hugos fantasi.
Hugo hade, såsom vi strax skola se, särskilt hävdat det
groteskas rätt inom dikten och inom dramat kommit med
en i viss mån ny karaktärsteckning, byggd på antitesen. En
dylik skapelse är Quasimodo, ett kroppsligt missfoster, döv,
enögd, puckelryggig, dvärg, på alla sätt vanskapad, en Han
d’Islande, men ännu mera frånstötande. Händer och fötter
voro vidunderligt stora, och benen sprättade ut från varandra
samt stötte samman vid knäna. Men mot detta yttre svarar
en själ, som visar sig vara ädel, tacksam, kysk och ren.
Det är dylika kontraster Victor Hugo älskar, och vi möta
typen ännu i hans sista roman, l’Homme qui rit. Men
Quasimodo är icke blott grotesk. Han är ock en symbol.
Han är Notre-Dames ande. Den gotiska arkitekturen är
ju något underbart; överallt i det yttre sticka fula, grinande
djurhuvuden fram, de s. k. “kattoxarna“, fantastiska och
groteska, men inne i katedralen brytes ljuset mystiskt genom
de målade glasfönstren, och sången, som stiger mot himlen,
tonar i våra öron. Allt i den gotiska domen strävar uppåt.
Notre-Dame är Quasimodo i sten, och han, ringaren, hade
blivit liksom katedralens röst, den stora domklockan hade
för honom blivit ett levande väsen, “han talade till henne
smekande ord, strök henne med handen, såsom man klappar
en god häst“, och då klockan börjar svänga och ljuda, blir
han såsom berusad, hänger sig på den och följer med dess
rörelser, jublai’ och skrattar, och han förvandlas till en
centaur, till hälften människa och till hälften klocka.
Men de skärande antiteserna möta oss även i situationerna.
Såsom barn har Esmeralda blivit bortrövad av zigenare,
och hennes mor har blivit halvt vansinnig av sorg. I romanen
möta vi modern såsom en s. k. reclusa — också en bild
från det medeltida Paris; recluserna voro nämligen själv-
plågare, som frivilligt inneslöto sig i en cell, som stod i
förbindelse med yttervärlden blott medels en glugg, genom
vilken barmhärtiga människor stucko in mat till dem. Gudule
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
