Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Victor Hugos tragedier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERNANI 7 69
dem, Spanien. Själv är han såsom den kejserliga örnen,
som betecknar hans värdighet — “i stället för hjärta har
han blott en vapensköld“. Och nu är Hernani besegrad.
Kejsarens storsinne har dräpt hans hat.
Den sista akten är mättad av Victor Hugos mest med-
ryckande lyrik. Hernani och Donna Sol hava just blivit
vigda, gästerna hava avlägsnat sig, och de äro ensamma.
Men då deras lycka tonar ut i de vackraste verserna, hör
man på avstånd ljudet av ett jakthorn. Det är Silva, som
kommer att utkräva sin hämnd, och denna antites mellan
livets fullhet, kärlekens högsta extas, och döden, som nalkas
och som skall skövla allt, är den måhända mest gripande,
som Hugo åstadkommit. Silva inträder och räcker honom
en flaska med gift, Hernani ber om blott en enda dags
anstånd, men Silva är lika obeveklig som förut. Och så
slutar tragedien därmed, att Hernani och hans brud båda
dricka giftet och dö, varpå Silva med deras lik för ögonen
sticker ned sig själv med en dolk.
Jag har utförligt refererat detta drama, dels därför att
det är Hugos mest kända, det, varmed romantiken slog
igenom, dels därför att det är typiskt för alla de andra.
Victor Hugo utvecklade sig icke, blev stående på alldeles
samma ståndpunkt, och alla hans dramer äro byggda efter
det schema, som vi nu känna från Hernani. Hans förut till
Théâtre français inlämnade, men refuserade stycke, Marion
de Lorme, har till hjälte en ung man av Hernanis kynne,
en renhjärtad idealist, som erinrar om Werther och René,
liksom Hernani erinrat om Karl Moor. Han är ett hitte-
barn, har ingen familj, ingen förmögenhet. När han växt
upp, hade han lärt sig att antingen hata eller förakta män-
niskorna, och ehuru ung var han redan gammal och trött
på livet — vi känna igen typen! Men så träffar han en
kvinna, som kallar sig Marie, och i henne blir han förälskad,
vet icke, vem hon är, blott att han älskar henne. I verk-
ligheten är Marie Marion de Lorme, Frankrikes mest rykt-
bara kurtisan, och Didier är den förste, hon verkligen älskat.
Hon döljer därför för honom sitt förflutna, lämnar Paris och
slår sig ned med honom i Blois. Här hava vi den antites,
på vilken stycket är byggt: den fallna kvinnan med den
rena kärleken, en ny variation av den ädla hetären i Schil-
lers Kabale und Liebe. Men till sist får Didier veta, vem
Schñck. Allmän litteraturhistoria. VI, 49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
