Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Gautier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OMPHALE 799
med den litet affekterade skorrning, som markisinnorna och
folk av god ton begagnade under la régence: “Skrämmer
jag dig, mitt barn? Du är ju bara ett barn, men det är
inte snällt att vara rädd för damer, särskilt när de äro unga
och bara vilja dig väl. Det är varken passande eller franskt.
Lägg därför, du din lilla vilde, bort den där minen och stick
inte ned huvudet under täcket. Det är mycket, som ännu
återstår av din uppfostran, och på min tid var Chérubin
mera tilltagsen.“ “Men madame . . .“ “Kalla mig varken
madame eller Omphale. För dig vill jag inte vara madame,
och jag är inte mera Omphale än jag är den Onde.“ “Men
vad är ni då?“ “Jag är markisinnan de T. Kort efter mitt
bröllop lät markisen väva den här tapeten för mitt rum och
på den avbilda mig som Omphale. Han själv figurerar där
som Hercules — en besynnerlig idé, ty Gud ska veta, att
den stackars markisen så litet som möjligt liknade Hercules.
Den här paviljongen har länge varit obebodd, men jag, som
tycker om sällskap, jag leds här till döds och jag har fått
migrän. Ty att vara tillsammans med min man, det är
detsamma som att vara ensam. Så kom du, och då fick
jag äntligen något att sysselsätta mig med. Du ser ju inte
så illa ut, och till sist blev jag kär i dig. Jag suckade,
gjorde tecken, kastade smäktande ögonkast, men då du inte
tyckes förstå halvkväden visa, har jag fått lov att själv
göra första steget. Men nu, när du vet, att jag älskar
dig . . .“
I detsamma hördes ett buller. Det var Baptiste, som
kom för att borsta mina kläder. Hon hann därför bara
viska: i morgon, och försvann så in i sin gobeläng. Sedan
Baptiste hade gått, rusade jag till gobelängen. Omphale
där liknade ej mera den förtjusande nattliga uppenbarelsen,
än en död liknar en levande. Jag såg efter bakom. Men
där var blott en mur, ingen lönndörr eller något dylikt.
Med oro väntade jag därför på kvällen, gick till sängs, och
mycket riktigt — markisinnan kom. Hon började skratta
och prata på det där eleganta och obesvärade sättet, som
damer av stora världen förr brukade och som jag sedan
aldrig fått tillfälle att iakttaga. Jag tappade alldeles huvudet,
men jag hade en känsla av, att vad som tilldrog sig inte
kunde vara angenämt för herr markisen, där han hängde
på väggen. Men hon bara skrattade: “Han säger ingenting!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
