Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Gautier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 9 8 OMPHALE
omsluten av höga och svarta murar. Några fattiga, tynande
blommor hängde trötta ned huvudet, alldeles som lungsiktiga
unga flickor, i väntan på att solen skulle torka ut deras
redan halvt vissnade blad. Ogräset hade vuxit över gån-
garna, som knappast längre kunde skönjas, ty så länge
sedan var det någon kratta där gått fram. En eller två
röda fiskar flöto snarare än simmade i en öppen bassäng,
som var övervuxen med nate och träskväxter. Min onkel
kallade detta sin trädgård.“ Man måste medge, att skild-
ringen är åskådlig. Så fortsätter han med att på samma
sätt beskriva ett gammalt lusthus, Les Délices, som låg i
trädgården och där berättaren, en ung gosse, som nyss
slutat skolan, blev inkvarterad. Det, som i den fallfärdiga
byggnaden särskilt tilldrog sig dennes uppmärksamhet, var
en tämligen illa medfaren gobeläng, “i Vanloos stil“, som
föreställde Herkules spinnande vid Omphales fötter. Jag
skall nu göra ett hastigt sammandrag av själva berättelsen,
men måste tyvärr förbigå det, som nästan är det väsentliga:
den målande beskrivningen av själva rokokopaviljongen.
Då jag klädde av mig för att lägga mig — så börjar
själva äventyret — tyckte jag, att Omphales ögon fingo
liv. Jag tittade efter, icke utan en lätt känsla av skräck,
och jag tyckte mig märka, att hon rört på huvudet. Jag
blev ännu mera orolig, men blåste ut ljuset, vände mig mot
väggen, drog täcket över huvudet och nattmössan ända ned
till hakan. Till sist somnade jag in, men under flera dagar
vågade jag icke kasta ögonen på gobelängen. En kväll kom
jag i alla fall att se på Omphale, och jag tyckte då, att
hon betraktade mig med en den mest sorgsna och trånande
blick — ett skäl för mig att draga ned nattmössan ända
till axlarna och borra in huvudet i öronkudden. På natten
hade jag en den besynnerligaste dröm •— om det nu verk-
ligen var en dröm. Sängomhänget drogs undan och jag
vaknade — eller åtminstone drömde jag, att jag vaknade.
Månen sken in i rummet och ritade på golvet fantastiska
skuggor, pendylen slog just, och i detsamma tyckte jag mig
höra en suck. Jag vågade då kasta en blick på Omphale,
ty jag misstänkte, att hon ej stod alldeles främmande för
saken. Jag gissade rätt. Gobelängen började röra på sig.
Omphale lösgjorde sig från väggen och hoppade ned på
golvet. Så satte hon sig på sängkanten och började tala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
