Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
804 MÉRIMÉES BIOGKAFI
konstnärer och författare umgingos. Av dem tog den unge
Mérimée ganska starka intryck och uppträdde redan i skolan
såsom engelsk dandy, lärde sig engelska och började även
studera engelsk litteratur. För språk hade han för övrigt
en särskild, bland fransmän ganska sällsynt begåvning och
kunde utom engelska även italienska, ryska, nygrekiska och
särskilt spanska, med vars olika dialekter han skall hava
varit förtrogen. Hemmet var litterärt, men icke religiöst.
Prosper Mérimée blev icke ens döpt, genomgick aldrig någon
andlig kris och stod städse alldeles utanför de religiösa rörel-
serna. Meningen var, att han skulle bliva ämbetsman, och
sedan han genomgått College Henri IV, började han att vid
universitetet studera juridik, men hann med också en mängd
andra saker, läste särskilt spansk och engelsk litteratur, även
grekiska, teologi, numismatik, arkitekturhistoria o. s. v.,
hade t. o. m. tid att odla den ädla köksvetenskapen och
lär inom denna hava nått ett verkligt mästerskap — Victor
Hugo talar om en macaroni, som Mérimée lagat och som
säges hava framkallat samma förtjusning som kökskonst-
närens vittra arbeten. Till sist ägnade han sig med samma
intresse åt fyllandet av världsmannens plikter, åt sin toalett,
sina baler o. s. v.
Det var således ett ganska verksamt liv, som den unge
studenten förde, och han hade redan skaffat sig ett litterärt
umgänge: den blivande historikern Jean-Jacques Ampère, den
blivande politikern Charles de Rémusat, Louis Vitet, om vilken
jag strax får tillfälle att tala, och till sist den tjugo år äldre
Henri Beyle, vilken i flera fall blev tongivande i de unges
krets. Mérimée var således ovanligt brådmogen, och 1825,
då han endast var tjugotvå år, framträdde han såsom för-
fattare med ett arbete, som utan tvekan kan betecknas såsom
ett litet mästerverk. Det var Théâtre de Clara Gazul. Det
hela var en mystifikation, ty i dylika var Mérimée under
hela sitt liv starkt förälskad, och han njöt särskilt av att
dupera publiken. De teaterstycken, han här utgav, upp-
gåvos vara författade av en berömd spansk aktris och in-
ledas med en, som det förefaller, mycket trovärdig biografi
över författarinnan. När jag — berättar utgivaren — med
mitt regemente låg i garnison i Gibraltar 1813, såg jag
för första gången mademoiselle Gazul. Hon var då fjorton
år, och hennes onkel, licentiaten Gil Vargas de Castaneda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
