Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLARA OAZUL 805
anförare för ett andalusiskt guerillaband, hade nyss blivit
hängd av fransmännen och då anförtrott donna Clara åt Fray
Roque Medrano, hennes frände och inkvisitor vid domstolen
i Granada — detta låter ju mycket trovärdigt, och så fort-
sätter biografien med att berätta Clara Gazuls följande levnads-
öden, hur hon sättes i ett kloster, hur hon rymmer därifrån
och sällar sig till en teatertrupp, för vilken hon snart också
började att skriva teaterpjäser; hennes första var Une femme
est un diable. Hennes arbeten äro — heter det slutligen —
utgivna i två volymer, liten kvart, och tryckta i Cadix. På
grund av det farliga innehållet blevo emellertid de båda
volymerna av inkvisitionen satta på index och äro därför
ytterst sällsynta. Vad översättningen beträffar, är den så
trogen som möjligt och har verkställts under donna Claras
egna ögon.
Efter denna inledning hade man naturligtvis ingen anled-
ning att betvivla Clara Gazuls existens. Själva dramerna
äro också till ytterlighet spanska, alldeles avvikande från
fransk teater, och det var därför förlåtligt, att man ej anade,
att författaren var en tjugotvåårig fransk student. Närmast
föreföllo nog hans stycken såsom en kuriositet. Men faktiskt
äro dessa små harmlösa skisser de första romantiska franska
dramer, som skrivits, och det var tack vare Mérimée, som
det romantiska dramat nu fick en spansk färgton; Victor
Hugo är ju i detta fall blott hans efterföljare. Styckena
voro fem. Tre av dem kunna närmast betraktas såsom
“sainetes“ d. v. s. korta stycken, som halvt äro farser, men
som Mérimée på sätt och vis givit en tragisk utgång. De
äro: Une femme est un diable, Le Ciel et l’enfer och l’Amour
africain. Det första stycket är ett litet skämt med den
spanska inkvisitionen. Den vackra Mariquita har blivit
anklagad för trolldom. Inkvisitorerna äro tre: fray Antonio,
fray Rafael och fray Domingo. Den förste är, liksom sin
namne, ett helgon, som ej ens vågar se på en kvinna; de
båda senare ha däremot en mycket livlig känsla för syndens
alla fördelar. Så börjar förhöret, och Antonio frågar efter
den anklagades ålder. Men Mariquita, som inte vet, vad
det handlar om, slår bara till ett friskt skratt: “Det var en
opassande fråga till en kvinna, så vida man vill, att hon
skall tala sanning. Men jag skall vara öppenhjärtig. Jag
är tjugotre år. Tror ni inte, så kan ni se på mig. Tycker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
