Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
854 ANDREA DEL SARTO
till George Sand visa, att han verkligen var uppriven, en
andlig sjukling, och i det fallet måste man betrakta boken
såsom en självbekännelse. Brigitte Pierson har däremot blott
en mycket avlägsen likhet med George Sand, endast några
yttre drag, som kunde komma samtiden att tänka på henne,
och det hedrar Mussets ridderlighet, att han framställt henne
blott såsom god, uppoffrande och förlåtande. Men bakom
boken ligger dock den episod ur verkligheten, för vilken
jag nyss redogjort. Att jag så utförligt gjort detta, beror
på den uppmärksamhet, denna historia tilldragit sig. Men
någon ingripande betydelse fick den icke, trots alla patetiska
scener, varken för George Sand eller för Musset. Litterärt
inverkade de icke på varandra; därtill voro de alldeles för
olika begåvningar. Och i bägges liv blev uppehållet i Venedig
en snart glömd episod. George Sand skaffade sig sedan en
rad av älskare. Musset hade redan på våren 1835 börjat
uppvakta den vackra prinsessan Belgiojoso; George Sand
hade icke krossat hans hjärta och ännu mindre förlamat hans
poetiska skaparkraft. Förbindelsen dem emellan hade brutits
i mars 1835, och dessa stormiga år samt tiden närmast
förut och efteråt beteckna höjdpunkten av Mussets diktning.
George Sand beskyllde Musset för författarlättja. Men den
beskyllningen vederlägges av den mängd arbeten, Musset skrev
under dessa år, tragedier, komedier, lyrik, noveller och den
nyss refererade romanen. Vi vända oss först till tragedierna.
Redan före bekantskapen med George Sand hade han, 1833,
skrivit en dylik, Andrea del Sarto. Men såsom tragedi är
den onekligen svag och står melodramen mycket nära.
Musset ägde ej nog kraft att kunna skapa en tragisk karaktär.
Här — såsom nästan alltid hos Musset — äro personerna
både passionerade och viljelösa. Andrea del Sarto älskar
sin maka Lucretia och hyser en svärmisk vänskap för sin
lärjunge Cordiani, i vilken han ser framtidens store konstnär.
Cordiani vördar och älskar ’mästaren, men blir Lucretias
älskare, och även hon är en ädel kvinna, men kan ej motstå
sin lidelse för Cordiani. Dramat slutar därmed, att Cordiani
och Lucretia rymma. Men då Andrea fåi’ veta detta, ut-
ropar han: “Jag skall ej förfölja dem . . . Mina krafter
överge mig . . . Och vad har jag mera att göra i den här
världen? O, solens ljus! O, fagra natur! De älska var-
andra, de äro lyckliga! Huru glada ila de ej ut i världen!
___________ ■
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
