Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Macs sjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
att läsa för den. stackars gossen, hvilken med en
skärm för ögonen låg tyst och njöt af det enda nöje
som förljufvade de långa dagarna. Ibland var han’
knarrig och svår att vara till nöjes, ibland knotade han
öfver att hans föreläserska inte kunde sätta sig in i
de torra böcker, han ville höra, och ibland var han
så förtviflad, att det gjorde henne ondt att se honom.
Rosa höll dock ut under alla dessa pröfningar,
och uppbjöd hela sin förmåga för att behaga honom.
När han var kinkig visade hon den största tålighet;
när han knotade gick hon helt modigt igenom de
tröga sidorna, hvilka åtminstone i ett afseende ej
voro torra för henne; ty då och då föllo stora,
heta tårar ned på dem; och när Mac öfverlemnade
sig åt förtviflan, tröstade hon honom mod så mycket
hopp hon vågade ingifva honom.
Han sade ej mycket, men hon visste att han var
tacksam, ty hon var honom mera till nöjes än någon
af de andra. När hon kom sent, var han otålig, när
hon måste gå, syntes han förtviflad; och när det trötta
hufvudet värkte som värst, så kunde hon alltid lulla
honom till sömns genom att sakta gnola för honom de
gamla balladerna, som hennes far tyckt så mycket om.
“Jag vet inte hvad jag skulle ta mig till, om
inte detta barn vore,“ brukade tant Jane ofta säga.
“Ja, hon är mera värd än alla de der buller-
samma pojkarna tillsammans," tilläde Mac famlande
omkring sig för att göra sig säker om, att den lilla
stolen stod i ordning, tills hon skulle komma. _
Sådan var den belöning Rosa tyckte om, de
tacksägelser som uppmuntrade henne, och om hon
någon gång kände sig mycket trött, kastade hon blott
en blick på den gröna skärmen, det lockiga hufvudet,
som så oroligt slängde sig på kudden, och på de
stackars trefvande händerna, och då rördes hennes
medlidsamma hjerta och hennes trötta stämma fick
nytt lif.
Hon hade ingen aning om huru mycket hon lärde
under denna tid, både af hvad hon läste i böckerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
