Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Frestelsen - 16. Husliga dygder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
Det var ett förfärligt ögonblick för Rosa, ty det
var henne ju omöjligt att springa sin väg, — hon
kunde endast med den ena handen fatta om sin i
fara sväfvande näsa, uuder det hon bedjande utsträckte
den andra och uppgaf ett sönderslitande skrik:
“O, onkel, rädda mig, rädda mig!“ Och det
förstås att han räddade henne; och när hon befann
sig i fullkomlig säkerhet, skyddad af hans starka arm,
då bekände hon sin dårskap med så mycken ödmjukhet,
att gossarna, sedan de skrattat duktigtåt henne, be-
slöto att förlåta henne och kasta hela skulden på
fresterskan Ariadne.
Till och med Dr Alec gal’ så till vida efter, att
han föreslog två guldringar för öronen i stället för
en kopparring för näsan; ett förfarande som bevisade
att, om Rosa hade hela sitt köns svaghet hvad pryd-
nader beträffar, så hade han hela sitt köns brist på
fasthet, när det gäller att gifva en vacker botgörerska
hvad hon önskar, det må nu strida huru mycket som
helst emot det bättre omdömet.
Sextonde kapitlet,
Husliga dygder.
“Hvad i alla dagar tänker min flicka på här i sin
ensamhet och med en så högtidlig min?“ frågade Dr
Alec, då han, en Novemberdag, kom in i biblioteket
och fick se Rosa sittande der, med hopknäpta händer
och ett mycket tankfullt utseende.
• “Onkel, jag skulle gerna vilja ha ett allvarsamt
samtal med dig, om du har tid,“ sade hon, uppvak-
nande ur sina djupa funderingar, liksom om hon ej
hört hans fråga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
