Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Rosas nya drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
är faslig/’ svarade Hrs Jessie, med en uppriktighet,
som kom Rosa att stanna tvärt i sina svängningar.
“Hör, hör,“ ropade en djup basstämma, som kom
alla de närvarande att spritta till, ty de tältade med
ens, att fienden var midt ibland dom.
Rosa rodnade ända upp till hattbrätten, och
föreföll både sig sjelf och onkeln som en liten toka.
Mrs Clara skyndade att förklara saken:
‘‘Naturligtvis kan jag inte vänta, att du skall
tycka om det, Alec, men jag anser dig ej kompetent
att bedöma hvad som är passande och klädsamt för
en ung flicka. Derföre har jag tagit mig friheten
att ställa om en vacker promenaddrägt åt Rosa.
Hon skall, förstås, ej begagna den, om du oj tillåter
det, ty jag vet nog, att vi lofvat, att låta dig före-
taga livad du anser bäst med den stackars flickan
under ett års tid.“
“Jaså, det är en promenaddrägt, är det verkligen
så?“ frågade doktorn helt saktmodigt. “Vet du, jag
skulle aldrig ha gissat, att den var ämnad att be-
gagna om vintern och under rask motion till. Gå
ett slag, Rosa, och låt mig iå se hela dess skönhet
och alla dess fördelar.“
Rosa försökte att gå framåt med sin vanliga hur-
tiga gång, men den långa tunga kjorteln var henne
i vägen, tuniken var så hårdt knuten, att hon ej
kunde ta ut stegen och de högklackade kängorna
gjorde det omöjligt för henne att hålla sig riktigt rak.
“Jag har inte blifvit van vid den ännu,“ sade
hon ursäktande sig och trampade på sitt släp, då hon
vände sig om, för att gå tillbaka till sin första plats.
“Antag att en galen hund eller en skenande häst
komme sättandes, skulle ni väl kunna springa undan
utan att fälla omkull, herr öfverste?“ frågade doktorn,
som ej utan ett leende kunde betrakta den lilla
koketta hatten.
“Det tror jag inte jag kunde, men jag skall för-
söka/’ sade Rosa, och gjorde ett språng öfver rum-
met. Hennes klackar fastnade i en matta, flera band
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
