Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. kap. Små pilgrimer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hanna reste sig genast, satte händerna i sina förklädsfiekor och började hvissla.
“Låt bli det der, Hanna! Det är så pojkaktigt.“
“Det är också derför jag gör det.“
“Jag afskyr ohyfsade och oqvinliga flickor. “
“Jag hatar tillgjorda och sjåpiga snärtor.**
“Hur ljuft det är när bröder sämjas,“ sjöng Betty, fredsstifterskan, med en så glad uppsyn, att de båda hvassa rösterna sänkte tonen till ett skratt; och så slutades kifvet för den gången.
“Ni äro verkligen tadelvärda båda två, flickor,“ sade Margret, i det hon såsom äldre syster började hålla en liten föreläsning. “Du, Hanna, är tillräckligt gammal att ha vuxit från pojkstreck och uppföra dig på ett mera passande sätt. Det gjorde inte så mycket, om du vore en liten flicka, men nu är du ju stor och lägger upp ditt hår, så du bör komma ihåg att du är på väg att bli en ung dam.“
“Det är jag inte! Och är jag det bara derför att jag lägger upp mitt hår, så skall jag ha det i två flätor tills jag blir tjugu år!“ utbrast Hanna, i det hon ryckte af sig sitt nät och skakade ut det kastanjebruna håret. Jag kan inte förlika mig med att jag växt upp för att bli en fröken March och bära lång klädning och se lika tillgjord ut som en
kinesisk aster. Det är förargligt nog att vara flicka, då man tycker om att arbeta, lefva och roa sig som en gosse. Jag kan inte hjelpa att det retar mig att inte vara en gosse, och det känns värre nu än någonsin, ty jag dör af längtan att få gå ut i kriget och slåss vid pappas sida, och nu måste jag stanna hemma ocli sitta och virka som en krokig gammal gumma. “
Under det Hanna sade detta, skakade hon den blå stickstrumpan, så att alla stickorna skramlade såsom kastagnetter och hennes nystan studsade tvärt öfver rummet.
“Stackars Hanna, det är för tråkigt! Men då det nu inte kan hjelpas, måste du söka nöja dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
