Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. kap. Grannsämja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade herr Laurence, i det han smekande förde
handen genom sin sonsons hår och gick vidare, medan
Laurie bakom dem utförde en hel serie komiska
språng, som nästan kommo Hanna att brista ut i
gapskratt.
Den gamle herrn sade icke mycket under det
han drack sina fyra koppar te, men han hade under
tiden sina ögon fastade på de unga, hvilka snart
pratade med hvarandra såsom om de varit gamla
bekanta, och den förändring som skett med sonsonen
undföll ej hans uppmärksamhet. Gossens ansigte
strålade nu af färg, ljus och lif, hela hans sätt hade
blifvit förändradt och hans skratt andades äkta glädje.
“Hon har rätt; gossen är för ensam. Jag vill
se hvad de der små flickorna kunna göra för honom,“
tänkte hr Laurence, medan han såg och lyssnade.
Han tyckte om Hanna, ty hennes besynnerliga och
rättframma sätt klädde henne, och hon tycktes nästan
förstå sig lika bra på Laurie som på sig sjelf.
Om hr Laurence och hans sonson varit hvad hon
kallade “tillgjorda och sturska“, skulle hon visst icke
varit så liflig och språksam, ty i närvaro af sådana
menniskor blef hon alltid skygg och tafatt, men då
hon fann att de voro rättframma och tillgängliga, var
äfven hon sjelf likadan och gjorde derför ett godt
intryck. Yid uppstigandet från tebordet sade hon
att hon måste gå hem, men Laurie förklarade då
att han hade något mer att visa sin gäst och tog
henne med sig till orangeriet, hvilket blifvit upplyst
enkom för hennes skull. Det föreföll Hanna såsom
om hon varit i ett fépalats, då hon gick omkring
bland de blommande växterna, njutande af det milda
ljusskenet, den ljumma luften under hvalf af
vinranker och träd samt åtföljd af sin unge vän, som
af-plockade de vackraste blommor åt henne, tills hon
hade båda händerna fulla, hvarefter han band dem
till en bukett och, betraktande henne med de
glädje-strålande blickar som hon helst såg utgå ur hans
ögon, sade:
Alcott. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
