Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. kap. Margret kommer till fåfängans marknad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Silence & la mort!“ svarade Laurie i
deklamerande ton.
Denna lilla episod uppväckte Annies nyfikenhet,
men Margret var för trött att prata med henne utan
lade sig med samma känsla som om hon varit på
en maskrad men ej haft så roligt der som hon
väntat sig. Hela den följande dagen mådde hon illa,
och på lördagen for hon hem, efter att ha fått mer
än nog af sina fjorton dagar och kännande att hon
hade hvilat tillräckligt länge i öfverflödets sköte.
“Hvad det ändå är skönt att få vara i ro oeh
inte ha främmande jemt och ständigt. Jag trifs så
bra här hemma, fast det inte är så präktigt som hos
Moffats,11 sade Margret, i det hon såg sig omkring
med oroliga blickar, på lördagsaftonen, då hon satt
tillsammans med modern och Hanna.
“Det gläder mig att höra dig tala så, ty jag
befarade att hemmet nu skulle synas dig otrefligt och
tarfligt, sedan du bott så fint,“ svarade fru March,
som många gånger under dagen kastat bekymrade
blickar på Margret, ty en moders ögon upptäcka
genast hvarje förändring i sitt barns ansigte.
Margret hade berättat och berättat om igen hur
hon tillbragt sin tid och hur obeskrifligt roligt hon
haft, men det var likväl någonting som ännu tyngde
på hennes sinne, och när de yngre systrarne gått
till hvila, satt hon qvar och stirrade tankfullt i elden,
fåordig och, såsom det tycktes, ett rof för plågsamma
känslor. Då klockan var nio och Hanna föreslog
Margret att de skulle gå och lägga sig, reste sig
systern plötsligt från sin plats, och intagande Bettys
stol och stödjande sina armbågar mot moderns knä,
sade hon modigt:
“Mamma, jag måste göra en bekännelse."
“Jag har gissat det. Hur är det, mitt barn?“
“Skall jag gå min väg?“ frågade Hanna grannlaga.
“Visst inte. Har jag nån’sin haft någon
hemlighet för dig? Jag blygdes öfver att säga något i små-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
