Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. kap. Bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försökte att tilivinka henne den sista
afskedshelsnin-gen, sedan hon sakta lösgjort sig ur deras armar,
Laurie och hans farfar kommo äfven för att taga
afsked af fru March, och hr Brooke såg så deltagande,
allvarsam och vänlig ut, att flickorna genast döpte
om honom till “hr Storhjerta“.
“Farväl, mina älsklingar! Gud välsigne och
bevare oss alla!“ hviskade fru March, då hon kysste
det ena dyra ansigtet efter det andra och skyndade
upp i vagnen.
I detsamma denna rullade bort, kom solen fram
ur molnen, och då fru March vände om ansigtet, såg
hon dess strålar öfvergjuta gruppen i porten, hvilket
föreföll henne såsom ett godt förebud. Systrarne
märkte det äfven samt smålogo och viftade med
näs-dukarne, och det sista modern urskilde då vagnen
körde om hörnet, var de fyra ljusa ansigtena och
bakom dem, likt en lifvakt, hr Laurence, den trogna
Elsa och den tillgifne Laurie.
“Så vänliga alla äro mot oss,“ sade hon, vändande
sig till hr Brooke, i hvars ansigte stod att läsa ett
vördnadsfullt deltagande såsom det närmaste beviset
på sanningen af hennes ord.
“Jag kan inte heller inse hur det skulle kunna
vara annorlunda,“ svarade hr Brooke, dervid
upp-gifvande ett så smittosamt skratt, att fru March ej
kunde annat än småle, och sålunda började den långa
resan med de goda förebuden solsken, leenden och
kärleksfulla ord.
“Jag känner mig alldeles som om det hade varit
en jordbäfning,“ sade Hanna, då grannarne återvände
hem för att äta frukost, lemnande dem i ro att
hemta sig sjelfva.
“Det tycks mig som hade halfva huset ramlat,“
tillade Margret i förtviflad ton.
Betty öppnade sina läppar för att säga
någonting men kunde endast peka på den hög af nätt
lagade strumpor som lågo på moderns bord, vitnande
om att bon äfven under den sista brådskan tänkt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
