Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. kap. Förtroenden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
börjat bära frukt. Hon aftorkade skyndsamt sina
tårar, tyglade sin otålighet att få återse modern och
tänkte ej ens på turkosringen, när faster March
hjertligt förklarade sig instämma i Lauries åsigt att
hon skickade sig “alldeles som en liten qvinna“.
Äfven Polly tycktes ha fattat gynsammare tankar
om henne, ty hon kallade henne “snäll flicka“,
lem-nade henne i fred och bad henne i sin förbindligaste
ton: “Kom och ta’ en promenad, lilla vännen!“
Amy skulle gerna velat göra en sådan i det vackra
klara vintervädret, men då hon märkte att Laurie
trots sina energiska bemödanden var nära att digna
till golfvet af trötthet, öfvertalade hon honom att
hvila sig på soffan, medan hon skref ett bref till
modern. Detta gick icke fort för henne, och när
hon omsider fått brefvet färdigt och kom in igen,
låg Laurie rak lång på soffan, med båda händerna
under hufvudet, försänkt i den djupaste sömn, medan
faster March, som fält ned rullgardinerna, satt och
gjorde ingenting, befinnande sig i en ovanligt
välvillig sinnesstämning.
Yid närmare eftertanke fann man det icke vara
skäl att väcka Laurie före qvällen, och jag är iast
öfvertygad om att han ej skulle ha vaknat
dessförinnan af sig sjelf, i händelse ej Amy väckt honom
genom att vid åsynen af sin moder uppgifva ett
anskri af glädje. Sannolikt fanns det i staden och dess
omnejd många lyckliga små flickor denna dag, men
det är min enskilda tanke att Amy var den
lyckli-gasoe af dem alla, då hon satt i sin moders knä och
berättade för henne de pröfningar hon genomgått,^
derunder mottagande tröst och belöning i form al
gillande småleenden och ömma smekningar. De sutto
ensamna i det lilla kapellet, mot hvilket tru Maich
ej hade något anmärka, när hon fått höra hvad
ändamålet var dermed.
“Tvärtom, jag tycker mycket om det, mitt barn,“
sade hon, betraktande än den dammiga rosenkransen,
än den genom flitigt begagnande slitna lilla boken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
