Väl kan starka händer fängselbommar spränga,
bräcka tjocka murar och slå lås isär,
öppna tunga portarna, som fångar stänga
inom dystra väggar, där ej solen är. . .

Men vi fria eder, Amaltheamänner,
ej med händers kraft och verktyg utav stål,
ty vårt varma hjärta större styrka känner
i ett vapen, som till slut når kampens mål.

Ärligt ord, som tyckes eller öppet talas,
sanningsord, som flammar ur en eldig själ —
det har kraft att gammal fördom slå ihjäl,
om ock segern dröjer och får dyrt betalas.

I ett slag kan blixten eken slå i flisor,
dynamiten spränga kan de högsta berg,
men de ord vi tala hava själ och märg
och bli sprängskott under världens orättvisor.

Våra starka ord kan spränga fängselbommen,
fast det dröjer, innan skottet riktigt tar. —
Då, kamrater, stigen ut där livet blommar,
ut till frihet, ut till sol och ljusa dar!

»Dock ett jag vet, det vore väl
man visste vad man vet:
vart fängelse man byggt är byggt
med mur av skändlighet,
och bommat till så Kristus ej
skall skåda in i det».