Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Amnesti åt Amaltheamännen, 1 maj 1914
- En humanitetsprövning (C. N. Carleson)
- Vilja Amaltheamännen ha nåd? (Axel Holmström)
- Vad gäller kampen för Amalthea-männens frigivning? (Axel Holmström)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En humanitetsprövning |
| av |
| C. N. Carleson. |
Det var sommaren 1908. På väg
mellan Trelleborg och Ystad, där jag skulle
tala senare på dagen, säger konduktören,
i det han klipper biljetten: »Har redaktören
hört vad som händt i Malmö i natt?» »Nej,
vad då?» »En av de engelska sträjkbrytarne
dräpt med en bomb i hamnen». Det var ett
tidigt rykte. Namn och detaljer ännu
okända, men själva händelsen var säker och viss.
Min första tanke var den: nu – i den
oerhörda spänningen under
transportarbetarekonflikten — öppnar kapitalistprässen alla
dammluckor för sin infami mat all
arbetareorganisation. Alla räddhågade springa över
åt höger nu mitt under riksdagsmannavalen,
och högerregeringen griper kanske till en
undantagslagstiftnings vapen. Så laddad den
politiska atmosfären var det året redan, bords
man vara beredd på det värsta. Vid
framkomsten till Ystad mötte mig Thorsson på
perrongen. Även han upprörd, när han av
mig fick veta vad som inträffat.
Jag återger detta första intryck därför att
det ger en utgångspunkt för ett bedömande
av Amaltheahändelsen, som borde vara var
rättänkande människas.
Om någonsin förelåg här en förbrytelse,
direkt och påtagligt framsprungen ur
särägna omständigheter, ur en abnorm
spänning mellan klasser och intressen. Den
sociala solidaritet, som avskyr, fördömer och
med lagen och överheten bestraffar våld,
dråp och mord och som i vanliga fall är
självklar, måtte här visa en remna. En
utmanande taktik från arbetsherrarnes sida,
då de ej skydde att med import av
främmande arbetskraft förlänga den inhemska
arbetskraftens umbäranden, drev proletärisk
solidaritetskänsla upp ända till överhettning.
För proletärisk känsla och tankegång kom
sträjkbrytaren i ögonblick, då kampen om
brödet stod på sin högsta tensionspunkt, att
te sig som en fiende lika förhatlig som
en inkräktande fientlig makts soldater, mot
vilka ingen pardon gives. Attentatets unga
förövare — det är lätt att sätta sig in i
denna känslostämning — leddes icke av ett
brottsligt syfte i gängse mening, men väl
av en känsla liknande den, som behärskar
— låt oss säga — en borgerlig patriot i
ögonblick av fara för fosterlandet. I sin roman
»Sybil» talar Disraeli, skildrande
industrialismens klassklyvning i England, om »de två
nationerna»: ägendomslösa ooh
ägendomsbesittande, och uttrycket har nyligen varit
använt i en svensk liberal politikers tal.
Attentatet i Malmö var en episod i en strid
om existensen mellan två nationer i denna
bemärkelse, och denna omständighet är
avgörande för uppfattningen av
Amaltheagärningens värkliga natur, även frånsett nu att
mot de oskyldiges bestridande det aldrig
kunnat bevisats, att avsikten värkligen varit
att bringa dessa engelska sträjkbrytare om
livet; ej heller ha funnits indicier till stöd
för ett sådant antagande.
Nåväl — på sådana s. k. miljöskäl är det
ju utsiktslöst att vinna en resning i ett
brottmål — därtill är vårt samhälle ännu
alltför litet ett kultursamhälle, men en gärd
åt ur det rättvisa och humana i att låta de
påtagliga solidaritetsmotiven – i och för sig
allt annat än brottsliga — lägga sin tyngd,
i vågskålen för en avkortning av
straffet borde kumna förväntas så många år som
nu gått efter den uppseendeväckande
tilldragelsen.
I fall som detta prövas det modärna
samhällets värkliga humanitet, prövas det
lugna omdöme, som skulle giva ett vittnesbörd
om att den ena »nationens» fiendskap mot
den andra kan böjas under hänsyn
dikterade av den rättfärdighetskänsla, som,
viskande eller öppet och frimodigt talande,
säger: här bär samhället självt i sin
bristfällighet gentemot sociala stormar och
konflikter, i sin svaghet vid förebyggande
av en klass-spännings explosioner, en del av
skulden.
Tiden är inne att avplåna den delen —
och det kan ske i en handling, som talar
omedelbart till mångtusendens rättskänsla,
i en handling, som öppnar fängelseporten för
män, vilka, intet brottsligt uppsåt i vanlig
låg, kriminell mening, utan endast ett
häftigt hat mot förräderi i den ofta bittra,
proletäriska livskampen en gång förde inom
fängelsets murar.
Vilja Amaltheamännen
ha nåd?
I december 1912 sökte ett trettiotal
obekanta arbetare i Tomelilla nåd för Anton
Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Stern.
Handlingarna överlämnades till våra tre
kamrater och man begärde deras yttrande
angående nådeansökan.
Nilsson, skrev bl. a.:
»— — — Jag anser mig inte för
härvarande kunna mottaga någon
straffavkortning – – –»
Rosberg svarade:
»— — — på grund av vissa skäl anser
jag mig ej nu kunna mottaga nåd – – –»
På mina resor igenom lamdet har jag
träffat personer, som genom dessa Nilssons och
Rosbergs svar fått den uppfattningen att de
ej ville mottaga nåd. Detta omtalade jag
för Rosberg då jag sist (17 januari i år)
talade med honom på Härlanda
centralfängelse. Med anledning av detta skriver Rosberg
till mig i ett brev av 8 febimari:
»— — — För övrigt ber jag dig låta dem
veta, alla som icke tror att jag vill emottaga
nåd, att jag med glädje skall lämna
fängelset så snart portarna öppnas, på vad sätt
det än sker, jag är ingen formalist och lägger
alltså icke huvudvikten på formen.
Beviljandet av »nåd» är ju även en rättsform och
under dessa former ha vi ju alla varit tvungna
böja oss. Icke lider varken min yttre eller
inre människa av om jag frigives genom
»nåd», amnesti eller genom direkt aktion».
Hade det funnits någon utsikt för våra
olyckliga kamrater att få nåd 1912 hade de
ej avböjt, de avböjde på grund av formella
skäl, det var ingen absolut vägran att
mottaga nåd. Nilsson skrev ej för
närvatande och Rosberg ej nu.
Det är väl troligt att de när de bli fria
så blir det genom »nåd».
Få de ej denna »nåd» då petitionslistorna
inlämnats till konungen, är det Sverges
organiserrade arbetares solidariska plikt att
tillgripa effektivare medel.
A. H—m.
Vad gäller kampen för
Amalthea-männens
frigivning?
Efter att i åratal ha tänkt på saken, efter
en noggrann kännedom om de olidliga
fängelseförhållandena, efter att två gånger (i
nov. i fjol och i jan. i år) ha sett Rosbergs
utmärglade, brutna gestalt; efter att ha
talat med pärsoner, som sett Anton Nilsson
liggande i 39 à 40 gr. feber på det sämsta
av alla sjukhus — på Långholmen; svarar
jag det gäller ingenting mindre än att
rädda 3 människoliv.
Ska’ de 3 goda kamraterna sitta i
fängelsehålorna några år till, är det väl säkert
att någon av dem bäres ut som lik
därifrån.
Handen på hjärtat du som inte gjort
något för Amaltheamännens frigivning.
Kan du sätta dig in den tanken och
likväl stå likgiltig för opinionsrörelsen?
Du svarar kanske, jag har skrivit mitt
namn på petitionslistorna och jag har varit
på opinionsmöten och antagit resolutioner,
är det inte nog?
Nej, det är inte nog att du skrivit ditt
namn på petitionslistorna. Det är din
solidariska plkt att ta’ petitionslistor ooh samla
så många namn som möjligt på dem.
Är du agitator anser jag det vara din
solidariska plikt att på varje möte du talar
säga några ord om Amaltheamännen, på så
sätt kan du intressera många för våra
kamraters frigivning, som annars ej få höra
något om dem.
Är du redaktör för en arbetartidning
kräver solidariteten att du i varje nummer av
tidningen åtminstone med några ord erimrar
om opinionsrörelsen.
Vill vi att fängelseportarna ska’ öppnas för
Nilsson, Rosberg och Stern, då måste också
alla, ungdemokrater, ungsocialister,
verdandister, socialdemokrater och syndikalister,
alla vi som strida för ljus och frihet, unga
och gamla, män och kvinnor, med entusiasm
deltaga i den opinionsrörelse som om den
bedrives målmedvetet skall erövra frihet åt
våra 3 kamrater.
Tycker du att jag begär för mycket,
försök då sätta dig in i hur du själv skulle
känna det om du som Nilsson, Rosberg
och Stern skulle sitta levande begraven i 6
långa, långa år, och om du undar dessa 6
långa år skulle genomgå den otroligt
grymma behandling dessa våra 3 kamrater
undergått.
Tag saken så pärsonligt och jag är säker
på att alla instämma i vad jag här skrivit.
Axel Holmström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:10:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/amaltheapr/maj1914/0004.html
