Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Den sista natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han sade ingenting.
Det djupaste medlidande stod dock att läsa i hans
ansigte. Utan tvifvel skulle äfven han, liksom domaren
Jarriquez, gerna sett att Joam Dacosta flytt ur fängelset.
Nu var det emellertid för sent.
Polismästaren höll ett papper i handen och närmade
sig fången.
”Låt mig först och främst säga er”, sade nu Joam
Dacosta, ”att det stod mig fritt att fly, men att jag inte ville
det!”
Polismästaren sänkte hufvudet för ett ögonblick,
hvarefter han fortsatte med en röst, som han försökte göra
stadig:
”Joam Dacosta, orden från rättvisans högste väktare i
Rio Janeiro har nyss anländt.”
”Ah, min far!” utbrusto Manoel och Benito.
”Och denna order”, frågade Joam Dacosta, i det
han lade armarna i kors öfver bröstet, ”innehåller min
dödsdom?”
”Ja.”
”Och när skall den verkställas?”
”I morgon.”
Benito hade kastat sig öfver sin fader.
Han ville ännu en gång draga honom ut ur cellen.
Soldaterna måste rycka fången ur denna sista
omfamning.
Derefter utfördes Benito och Manoel på ett tecken af
polismästaren. Ett slut måste göras på denna bedröfliga
scen, som redan räckt allt för länge.
”Min herre”, sade nu Joam Dacosta, ”kan jag i
morgon bittida en timme före exekutionen få tillbringa några
ögonblick med padre Passanha, som jag ber er underrätta
om denna min önskan?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
