Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der, såsom allas tjenare, och inför Gud, Hans allvetenhet
känner det, böjer jag mig hvarje dag i stoftet, såsom den
största missdådare. Kär han talade om Guds höga
Majestät, uppenbarades i hans ansikte, hans åtbörder och i
sjelf-va rösten ett sannt, om än ofullkomligt återsken af den
4jupa förödmjukelse, som föregick i hans inre. Ofta
upprepade han markgrefven Rentys ord: ’"ett stoft i solens ljus
år ringa, men jag ännu mindre i Guds närvaro, ty jag är ett
intet; och dook, tilläde han, sämre ån ett intet, ty jag år en
syndare”. Men så djupt äro vi fallne i vår egenhets
mörker, att sjeifva fallet är det något, hvaröfver vi högmodas,
Ooh menniskans inre måste först genomstrålas af Guds ljus,
innan hon kan se och känna sitt intet. Denna kännedom
är ödmjukheten, ett högt nådens stånd; ty dä har Gud
redan fullbordat grundvalen för sitt tempel inom oss, hvars
byggnad hans barmhertighet sedan fortskyndar.
När han engång talade under djupt tillbedjande af Guds
nåd om Rentys och Berniers dygder, och en vän tillät sig
den anmärkning, att Christi kärlek äfven på närmare håll
uppenbaras dem, afbröt han all vidare tillämpning af detta
vittnesbörd med Rentys egna ord: ”Utom oss ej jemföra en
heOg med en syndare”. Så i hjerta, i handling och ord
kände och erkände han sig för den ringaste, den ovärdigaste.
Kär han besökte en vän, intog’ han vanligen den lägsta
platsen; djerfdes någon mot honom uppstiga i eldsnit,
böjde han sig i ödmjukhet och gjorde vreden oantaglig
genom kärleken. Trodde någon sig hafva förolämpat honom
och bad om förlåtelse, sjönk han ännu djupare än den
felande och svarade mildt småleende: jag vet icke deraf, mig
kan ingen förolämpa. Gaf han ett råd i någon stridig sak,
var det till eftergifvenhet och saktmod. Deltog han i
umgänget, utmärkte han sig mot hvar och en genom
grann-laga uppmärksamhet och förekommande heder.
§ 22. Dr de dygder, som vi nu i vår svaghet sökt
skildra, uppkommo hos vår bortgångne vän hans djupa
un-dergifoenhet, hans sällsynta styrka i tålamodet och hoppet.
Under sin långvariga lefnad hade han med stilla öfverlå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
