Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lör att vinna saligheten. Såsom skrifvet Ur: "hvi läggen
I ut penningar, der intet bröd sir; och edert arbete, deraf
I intet mätte vartlen? Hörer Mig, — Böjer edra öron lnt,
och kommer till Mig; hörer, så får eder själ lefva" Es. 55.
Såsom ock David säger: att "saligheten är den menniskas,
hvilken Gud tillräknar rättfärdighetena, utan gerningar"1 Rom.
4: l> o. f. Men sådant hörde icke jag af någon på den
tiden, och af mig sjelf kunde jag icke fatta det; ty "tron är
af predikan" (Rom. 10). Allt nog: när jag nu en hing tid
bade så arbetat och ansträngt mig, allt hvad möjligt var,
ocb dock ingen hjelp eller nåd funnit, så begynte jag
småningom falla i förtviflan. Ty, tänkte jag, Gud måste visst
halva förkastat mig i ett vrångt sinne, ocb mitt tillstånd
måste vara ohjelpligt, elter jag icke linner nåd, oaktadt
jag med allt allvar söker efterkomma de reglor och råd,
genom hvilka älven de "störste satans slafvar" blifvit
liulp-ne, oeh det iuotn en "kort tid". Och derlöre länder allt
detta arbete oeh all denna allvarlighet mig så platt intet
till beröm eller ära, att jag last mer derom måste sjunga
med den dyre gudsmannen Luther: "Jag under djefvulen
fången låg, Kunde mig ej sjelf ver hjelpa: Min synd mig
qval-de natt och dag, Och ville i grund nedstjelpa, Min synd mig
till förtviflan dref; Ty synd oeh döden för mig blef, Helvetet
dod mig öppet." Så lyder min berömmelse! —
Men det blefve alltför vidlyftigt att omtala, huru jag
ifr ån dou omtalta tiden, under loppet af omkring 10 år,
vilsefarande irrade omkring i otrons ödemarker, fjerran
i-från själaherden ocb Frälsaren, Jesus. Efter hand
tröttnade jag vid det fruktlösa, egna arbetet, gaf allt hopp
förloradt, och lefde utan Gud i verlden (ehuru i all utvärtes
anständighet). Dock oftast kände jag en hemlig, frätande
oro i samvetet, som gjorde mig ungdomens nöjen ocb det
säkra verldsväsendet ofta tomt och bittert. Hågkomsten
af den saliggörande nåd, som jag en liten tid hade
erfarit, men sedermera förlorat, stod ofta lifligt ocb
förebråen-de för mitt hjerta, såsom minnet at ett förloradt paradis.
Och mången gång drefs jag häraf åter till förnyade an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
