Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anna bette bon — ett älskligt namn, enkelt och
välljudande. Älsklig var också bennes person; och
det
kunde ej annorlunda vara, då bon sjelf var en älskande
varelse; ty den som sjelf är rätt kärleksfull, kan alltid
vara förvissad om att vinna andras kärlek tillbaka.
Willner skulle en dag bättre än någonsin få uppfatta
den ungas själslif. Han kom en morgon, tidigare än
vanligt, till den lilla röda, furutimrade bostaden der bortom
Holländarevägen, fann dörren öppen ocb steg in.
Märkvärdigt nog var dock ingen menniska tillstädes, bvarken
Anna eller bennes beskyddarinna, den gamla fru Alin.
Målaren tog emellertid för gifvet, att man ej länge
kunde dröja och gick derföre obesväradt fram i rummet.
Han tog en bok från ett mindre bord, der Anna hade
hvarjehanda småsaker placerade; det var en andaktsbok af
Krummacher. Han beundrade visserligen denne författares
varma, hänförande språk, men lade dock hans bok hastigt
åt sidan; ty han hade genast observerat, att under
densamma ett papper nyss varit gömdt, å hvilket han
igenkännt Annas handstil. Han kunde ej motstå begäret att se
hvad detta kunde innehålla, så mycket mer, som han såg
skrifsanden ännu sitta qvar derå. Han tog derföre papperet
till sig och läste der följande:
"Den 29 April.
”När jag i dag betraktade mina fönsterrutor, voro de
täckta med is och hindrade blicken att göra sin vanliga
vandring utåt. Då föreföll mig allt på en gång så dödt och
kallt. Men när jag närmare besåg de frusna glasen,
varsnade jag med välbehag, huru vintren der i de finaste
fasoner målat en hop blommor och blad. Det blef straxt en
påminnelse om sommaren, och nu såg jag ej längre ishinnan
på fönsterglaset; ty detta var redan åter klart — nemligen
i min inbillning — och solen sken, mild och vänlig, som
förr, derute och lyste på blommor och blad — verkliga,
lefvande vexter, tycktes det mig. Och under den höga
himlen hörde jag lärkorna sjunga sina glada sånger. Så byttes
död och köld hastigt i lif och värma.
Har icke förestående bild fullkomligt sin motsvarighet
i menniskolifvet? — Visst är, att det för de flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
