Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
menniskor kommer en tidpunkt, hvarunder likasom en is-slöja
breder sig mellan hjertat och den yttre verlden; men äfven
på denna förlåt finnas väl (likasom nyss på rutan) blad och
blommor målade — blommor, som spirat upp ur det
medvetandet, att det goda och sköna verkligen finnes till; vare
sig att detta goda oeh sköna redan någon gång varit själen
nära — att det lefver som minne — eller att det, som hopp,
en gång lofvar att komma.
När vårens sol genom töcknen bryter fram och med
lifligare värma smeker jorden — då försmälter isskorpan kring
denna jords barm, och marken, nyss så frusen och stel, grönskar.
När hjertat — själens värmande sol*) — så småningom
arbetat sig ur det dunkel och den kyla, som i mer eller
mindre mån skiljt det från den yttre verlden; när det, älskande
och varmt, omfattar all jorden med sin kärlek — då
kommer själens vår med ljus och klarhet, och den andens eld,
som var på väg att qväfvas, skall ren och mild flamma upp
igen i det djup, der det nyss var nästan öde och tomt.
Älska är lifvets gåta; gör det rent och varmt — och
herrligt och rikt skall detta lif blomstra för dig! Kanske ser
du här och der en mörk cypress beskugga skära, glänsande
blomkalkar, eller kanske lutar sig en tårpil ensligt öfver
knoppande rosor — kanske! — Men smeker ej den ljumma
vinden så väl den ena som den andra af dessa — värmer
ej vänlig sol dem alla? — Tro derföre på och lef i kärlek,
nemligen en sådan kärlek, som ger färg åt det nyss
färglösa, ton åt det, som syntes dig stumt, och lif åt det i dvala
försänkta!»
Målaren hade nätt och jemt hunnit genomläsa
förestående, då dörren öppnades och fru Alin inträdde.
”Så tidigt ute!” sade hon i fryntlig ton; ”men lika
välkommen för det!”
”Jag är oändligt tacksam! — Morgonen var så vacker,
att jag omöjligt kunde hålla mig hemma. Jag måste
nödvändigt hit ut, för att få känna landtluften en stund.”
”Anna gick också nyss ut och skulle med detsamma
söka hitta på några blåsippor uppe i bergen.”
*) Dess lysande sol kallar jag förnuftet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
