Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om Willner derfore än vid sina besök hos Anna sokte
öfvertyga sig sjelf, att han, åtminstone hvad på henne
ankom, ej hade något skäl till misstroende, så kände han dock
sin svartsjuka lika liflig, så snart hän åter var på egen hand.
Den känsla af obehag eller hemligt missnöje, han redan
länge förnummit under sitt umgänge med Anna, blef
sålunda andtligen en fullvuxeu tanke och framstod då i denna
form: »Hon är mig icke trogen!»
»Hon är mig icke trogen!» upprepade han ofta för sig
sjelf och fogade härtill snart en annan tanke: »Om hon
också vore mig trogen, så ser jag nu allt för väl, att jag
aldrig kan komma i så lyckliga omständigheter, att jag kan
gifta mig med henne.»
»Gifta mig?» fortfor han sedan; »nej, det skulle jag i
alla fall numera ej våga. Men huru med heder komma ifrån
den här förbindelsen? . . . Och huru kunna skilja mig från
henne? . . . Jag på en gång både vill och icke vill det... .
Jag föresätter mig om morgonen att ej besöka henne, men
går om qvällen ändå dit. Jag är verkligen svag, jag
känner det nu... . Om jag bara vore på en annan ort, att jag
icke kunde få se henne så lätt som nu — kanske skulle det
gå lättare att slita sig lös. Tänk om jag skulle fara ut
en konstresa!»
Denna sista tanke behagade honom allt mer och mer,
ju oftare den återkom; ehuru den ännu i någon mån
motvägdes af vissa betänkligheter, hvilka pligtkänslan framställde.
Dessa voro hufvudsakligen följande tvenne: Annas möjligen
fortlefvande kärlek och hans eget högtidliga löfte att taga
henne till hustru.
»Om hon verkligen älskar mig,« — resonnerade han då
— »nå ja, i sådant fall finner hon nog, att det är rättast
att slå giftermålet ur hågen, när hon ändå ej kan göra mig
lycklig. Men hon älskar mig säkert icke så djupt; — jag
vann dertill alltför lätt hennes hjerta. Ja! . . .»
Målaren afbröt sig här sjelf: ty det han ämnat tillägga
innebar måhända en mer befogad förebråelse mot hans egen
person än emot henne: och för sådant aktar sig noga den,
som vill resonnera bort en skyldighet. Han började i stället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
