Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mor bakar - Släkten är värst. Gammal fabel - Hunden och kött-stycket. Gammal fabel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nej, det kunde Greta omöjligt gissa.
»Jo, det är allt en sådan liten jänta som du,
Greta», sade mor, »med en tunga, som dansar
och far hela dagen.»
Släkten är värst.
»Det har kommit ett par röda hundar till
herrgårn», sade räven. »De är verkligen lika
mig, jag förstår, att vi är släkt. Och det tycker
jag är roligt, för alla säger, att det är mycket
fina hundar.»
Så en dag var patron Berg ute på jakt med
sina röda hundar. Hundarna drevo upp räven.
Och räven flydde för brinnande livet.
Skatan satt uppe på en gren och såg på.
»Ha ha, det är ju dina släktingar, Mickel»,
skrattade hon. »Varför stannar du då inte
och gör bekant-skap med dem?»
»Har du inte hört, att släkten är värst?»
skrek räven till svar. Och så kilade han på.
Därav kommer det ord-språket: Släkten är
värst, sa räven om de röda hundarna.
Hunden och kött-stycket.
Det var en gång en hund, som gick förbi
ett stånd på torget, där man sålde kött.
Gumman i ståndet tappade ett stycke kött. Hunden
högg det och gav sig i väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
